Handfast Bodenhumor

Boden-revyn har flyttat på sig, från Western Farm utanför centrum, till Folkan inne i detsamma. Och det revyande paret Gunnel och Lasse Kjellstedt har tagit time out från verksamheten också (undantagandes att Lasse K. låter sig representeras av en enda text). Men vitaliteten hos dem som nu utgör grundstommen i verksamheten får dock sägas vara av den markant påfallande sorten, vilket bevistandet av genrepet i torsdags inför den premiär som ägde rum på fredagskvällen, gav gott om bevis för. Handfast humoristiska sketcher omväxlande med rejält kreativa sång- och dansnummer, ger en växelverkan av mera än godkänd karaktär. Bland dem som det skämtas om intar sångerskan Lena Philipsson en sorts tätposition. Hon förekommer här och där och det inte minst i det nummer som oceremoniellt har döpts till Sur-Lena och där en rad med olika ?Lenor? finns med. Firmafesten tar upp den problematik med olika former av allergiker; alkohol och andra, som kan finnas på en arbetsplats. Det impar inte på mig innehåller en kärleksfull översättning av Shania Twains It Don?t Impress Me Much, med stilrena insatser från Maria Carlsson, Frida Nordström, Helene Isaksson och Maria Karefall. Boden-revyn har alltid varit speciellt duktig på att förmedla skicklig sång och dans och den linjen följer de även i år, i nummer som Vilda råttor som är en av höjdpunkterna i föreställningen med sina excerpter ur Chicago och Singin? In the Rain. Jag vill vara som Olle ... skämtar om kommunalrådet med Lindström som efternamn och slikt gör man även i den lyckade sketchen om Näringslivsgalan 2005. Regissören Harry Nyman stapplar fram som gammal homo-farmor i Sabla fjollerier och hur man än sitter och vrider och vänder sig fram och tillbaka (två scener ? därav vändningarna och vridningarna) under föreställningens gång, så kan och bör det konstateras att detta är fullvärdigt underhållande och lyckat på det det där lilla extra sättet som förgyller en revykväll mera än som något pliktskyldigt. Dock blev det inte någon dans på borden av de galanta damerna, som det brukade bli ute på Western Farm. Men ? det är ju en smäll man får ta och som man får lära sig att leva med. För övrigt var det: gott, gott, gott.