Han konstruerade Eiffeltornets hiss

När ingenjören Gustave Eiffel konstruerade sitt 300 meter höga torn inför världsutställningen i Paris 1889 tänkte han sig att besökarna skulle klättra de 1.792 trappstegen till fots.
Men det var innan han mötte Gunnar Backman från Luleå. Han var son till Carl Johan Backman, en av de första lärarna vid läroverket i Luleå, och hade utbildat sig till ingenjör vid Tekniska högskolan i Stockholm. Efter praktik i Sverige begav sig Gunnar Backman 1880 till Frankrike för att arbeta med järnvägsbyggnader.
Under tiden utvecklade han ”Le système Backman” – som byggde på en ny princip som gjorde det möjligt att bygga personhissar för höga höjder.
Den förtjuste Eiffel gav Backman 50.000 francs i förskott och i hissarnas barndom föreslog den svenske ingenjören två olika system för transporterna mot tornets topp. Men ingen av dem visade sig hålla måttet och den kommission som ansvarade för bygget vände sig istället till andra hisskonstruktörer. Studerar man turerna kring Eiffeltornets komplicerade hissproblematik ser man att Backmans inflytande ändå var stort under processens gång, men det enda praktiska som återstod av hans ursprungliga förslag blev ett bromssystem.
Gustav Backman fortsatte att konstruera hissar för den internationella marknaden och när han återvände till Sverige 1892 levererade han bland annat till Gällivaregruvorna.
Tyvärr var hans hälsa inte den bästa och han sökte sig till Bie hälsobrunn i Sörmland. Där träffade han på en god vän från ungdomsåren: Per Fredrik Widmark, tidigare chefredaktör på Norrbottens-Kuriren, där han ofta skrev under signaturen Staffan.
Staffan, som också hade varit Backmans lärare vid läroverket i Luleå, arbetade nu som folkhögskolelärare i Bie och var en uppskattad medarbetare vid hälsobrunnen.
Gunnar Backman dog 1894, endast 40 år gammal.