Han kämpade mot vattenmassorna

VI SITTER PÅ KALLAX FLYGPLATS och pratar. John Åström, 23, är hemma i Norrbotten och ska på en blixtvisit hem till Ubbyn, utanför Boden. Han är just hemkommen från en två veckor lång resa i Thailand och klockan är vid strax efter nio på kvällen. Flygteknikern, som för tillfället är stationerad i Dubai, har varit på resande fot i ett dygn. Han berättar detaljerat och lugnt om hur det var den dagen då flodvågen i princip raderade ut Khao Lak. Han var hela tiden vid medvetande och har en klar minnesbild. John Åström, som bor i Stockholm, börjar med att berätta om stranden som plötsligt blev 200 meter bredare när vattnet bara försvann. ? Men ingen bryr sig. Så ser man hur det skummar och horisonten blir grumlig och man ser en våg. Men alla ligger kvar på stranden. En del ligger och blir knådade av massörer. Sedan liknar det mer en surfingvåg, men då säger min dåvarande flickvän att vi ska gå för hon tycker att det börjar bli obehagligt, berättar John Åström. De två börjar gå från stranden. Men de stannar upp en stund till för att ingen annan bryr sig. ? Jag tänkte att man kanske får ta upp boken så att den inte blir blöt, liksom. Det var det enda, säger han och fortsätter: ? Men efter ett tag fattar jag att det här går åt skogen. Vi gick tillsammans ganska snabbt därifrån. Hon sade att det här vill jag inte vara med om och jag sade att det här går bra ? och sen kom vattnet. Man trodde att vattnet skulle klappa till en ordentligt och att det skulle göra ont, men så var det inte. Men det är självklart strömt och jag faller omkull och tappar taget om henne. SEDAN BERÄTTAR HAN HUR FLODVÅGEN för dem in i ett hus och hur han blir instängd inne på en toalett. ? Jag kommer ihåg att det var kaklade vita väggar och ovanför dörren var det ett fönster. Jag tänkte att här inne kan man nog sitta och vänta ut det. Det var strömt, men det var inte så farligt att man tänkte att väggen skulle rasa. Men vattnet stiger där inne och jag ser till att hålla huvudet ovanför vattnet. Sedan skriker jag tre gånger på tjejen, och hon hörde det fick jag höra i efterhand, men då fick jag inget svar. Han kommer också ihåg hur han säger till sig själv: ? Få inte panik nu ? för då är du körd. ? Det var det sista jag sade till mig själv och eftersom inte tjejen svarade så släppte jag tanken på det. HAN TÄNKER ATT HAN VAR TVUNGEN att få sönder fönstret och på så sätt kunna ta sig ut då vattennivån bara blev högre och högre. Han testar att ta sig under en dörr, men det går inte. Men till slut ger fönstret vika av sig självt och han tar sig ut. ? Sedan började resan. Jag har inte så mycket att säga om den. Det var jävligt strömt. Jag blev otroligt kall och oerhört beräknande. Det gällde att simma lite grand och akta sig för en massa föremål, tak och allt möjligt som flöt omkring, så gott man kunde, säger han. Han berättar om hur han hela tiden tog olika beslut. Bland annat om en speciell palm som han borde ha försökt nå. ? Men jag tänkte att det var kanske lite för strömt och att det skulle bli jobbigt att simma dit, plus att det var en massa bråte i vägen, det var ungefär så man tänkte. Så jag struntade i den där palmen. Sedan kom jag till en krök och det visade det sig vara otroligt med skum och ordentligt strömt där, som i en nedförsbacke. Då tänkte jag att jag hade gjort mitt livs misstag som inte ens försökte nå palmen, säger han. Den traumatiska flodvågsfärden fortsätter: ? Ska man sparka så med benen, eller går det bättre så här? Man funderade på om man ska ta tag i den där grejen, eller det kostar för mycket. Det huset, eller? Så fortsatte det. Man blir skitkall. Jag har aldrig känt så förut. Det är fascinerande så här i efterhand. Jag hade aldrig någon panik på så sätt ... Man simmade ju och man ger aldrig upp, det finns ju inte en möjlighet. Till slut landar han på en liten sluttning bland en massa lera och det var cirka 1,4 kilometer upp från stranden och alldeles i närheten av där en polisbåt slungades upp på Bang Niang Beach. En bild som kom att spridas över hela världen. NÅGRA METER IFRÅN HONOM ligger det en thailändsk tjej som han vill hjälpa. ? Men det gick inte till en början. Jag var helt slut och fick vänta fem minuter innan jag kunde röra mig. Sedan ropade jag på engelska och svenska om det fanns någon där och det fanns en svensk kvinna och en österrikisk kille där. Båda hade familj med sig, berättar han. Sedan plumsar de, och ibland simmar, till ett hotell uppe på en höjd där de satt och väntade. ? Där kommer någon in och skriker på engelska att det kommer en till våg, så då sätter vi oss i en minibuss och sticker iväg och kommer så småningom till ett grustag längre upp, berättar han. VISSA MÄNNISKOR MÅR RIKTIGT DÅLIGT, medan andra mår efter omständigheterna OK. Därifrån får John Åström åka moped till en annan uppsamlingsplats, någon slags offentlig byggnad där han får såren någorlunda omplåstrade. ? Det var otroligt varmt där inne så jag gick ut och tittade på alla som kom och plötsligt ser jag min dåvarande flickvän komma. Det var oerhört skönt för då kunde man börja slappna av. Jag såg också att hon inte var speciellt skadad, säger 23-årige Åström. De hinner bara prata med varandra i cirka fem minuter innan de säger till John att han ska iväg. ? Jag får hoppa upp i en pick up och det ligger en tysk där som är stor och inte kan röra sig och är helt väck, sen åker vi iväg i alla fall. Vi åker till en helikopter och de lastar den till bristningsgränsen. Vi åkte ganska länge och flög lågt över djungeln och det var en ganska häftig flygning, säger han. Sedan kommer de till ett sjukhus där han till slut hamnar i en sal högt upp och på kvällen tas han till operationssalen där en svensk läkare från Linköping rengör och syr igen alla sår utom ett. Sedan vill John bara sova. ? Jag hade ju inget att oroa mig för då och man hade varit igång i ett dygn. Jag visste att mina skador inte var av allvarlig art och att jag inte skulle behöva amputera något ben, eller så, säger han. I tre dygn är han där och opereras varje dag för sina sårskador. Efter det bär det med helikopter av till Bangkok Phuket Hospital där han får ett rum som han delar med en svensk överläkare som heter Jan och som John fortfarande har kontakt med. ? Han var där med sin familj och han förlorade en dotter. Det var tragiskt. Vi pratade en hel del och han var mycket trevlig, säger John. EFTER ETT PAR-TRE DAGAR på privatsjukhuset får John Åström åka hem. Ett norskt ambulansflyg flyger Phuket-Dubai, Dubai-Oslo och slutligen Oslo-Arlanda, Stockholm. ? Jag fick ligga ner och jag sov en hel del under resan. Det var skönt. Sedan körde de mig till Danderyds sjukhus där jag fick vara i tre dagar, berättar han. Hur mår du i dag? ? Jag mår bra! Jag har aldrig mått dåligt av det och jag tror inte ens att jag har haft en mardröm. Jag sover bra och det är jag tacksam över. Jag har aldrig haft något behov av att prata en massa om det här. Vi pratade en hel del jag och min tidigare flickvän, men det är allt. Och fysiskt? ? Jag har en del ärr som minnen av det här, men det är allt. Ena foten, där två senor gick av, är snart återställd så det är inga problem heller. Hur har du blivit omhändertagen? ? Alla har skött sig bra, utom vissa. Vissa? ? Jag känner inte för att berätta det, men Laila Freivalds vet redan vad jag tycker om henne. UTRIKESMINISTER FREIVALDS BESÖKTE John och många andra på Bangkok Phuket Hospital och pratade då med bland andra honom. Det sägs att Laila Freivalds tog alla i hand utom John när hon åkte iväg. ? Det vill jag inte kommentera. Det får stå för dem som sagt det, säger han. Tror du på Gud? ? Nej, jag är inte kristen. Men jag hoppas kanske att det finns någon eller något. John Åström säger att han inte funderar någo