– Här är man varje morgon som motorman och spolar systemet steg för steg, säger Nils-Erik Hellberg med hög röst och vrider på de blåa spakarna.
Vi står framför ”skithusanläggningen” – vakumsystemet som sköter toaletter och duschar ombord.
Hydrofonanläggningen för dricksvatten och duschvatten finns intill och brummar högt varje gång den startar. Det är en förmiddag i januari och utomhus är det gnistrande kallt. Nils-Erik Helleberg jobbar den första av fyra arbetsveckor på isbrytaren Atle.
Hans andra hem.
Det här kommer att vara hans adress fram till början av februari när han blir långledig igen och sätter sig bakom ratten och styr bilen 40 mil västerut mot hemmet i Övre Björknäs.
Efter tre och ett halvt år har Nils-Erik koll på sin arrbetsplats. Med en turistguides självklarhet berättar han vad som får isbrytaren att orka pressa sig fram genom metertjock is.
Allting låter stort.
5.000 hästkrafter per motor.
Totalt 25.000 hästkrafter.
5x12 cylindrar.
60 topplock.
Cylinderdiameter på 40 centimeter.
Att den 22-årige Tärnabysonen blev motorman är ingen slump. Han har ett stort intresse för att skruva och både hans mamma och pappa har jobbat på båtar.
Nils-Erik gick sjömansgymnasiet i Härnösand innan han våren 2010 klev ut i den mättade arbetsmarknaden för att hitta jobb. Nils-Erik är privilegierad. Han hade kontakter och under hösten samma år gjorde han sitt första skift på isbrytaren i Luleå.
Nils-Erik kände direkt att han hittat rätt och han fortsätter att stortrivas.
– Det här är ett riktigt bra jobb och det är nästan synd att jag hamnat här nu, så här tidigt i karriären. Jag kommer aldrig vilja åka iväg och prova på någonting annat, säger han och skrattar.
Nils-Erik beskriver sitt arbete som ett allti-allo-jobb. En motorman servar och renoverar och ser till att det är rent och fräscht i båtens maskinutrymmen.
– Från början visste jag bara att det var en isbrytare jag skulle jobba på och att den låg still största delen av året. Jag hade inte totalkoll på vilka typer av arbetsuppgifter som väntade ombord och hur arbetsrutinerna och ansvarsområden såg ut.
Vintern har fram till januari varit ovanligt varm. Det har inneburit att isbrytarna fått ligga och vänta på köld och is. Nils-Erik säger att han längtar efter att få åka ut.
– Efter ett tag börjar det kännas lite tråkigt att ligga till kaj men man kan inte göra så mycket åt det. Vi kan passa på att göra en del ombyggnationer förbättringar nere i maskin som inte påverkar driften. Vi kan inte göra några stora jobb på motorerna för att vi måste vara startklara hela tiden. Det blir lite runt i kring-jobb som man får ägna sig åt.
Hur skiljer sig arbetet mellan att ligga vid kaj och vara ute till sjöss?
– När vi är ute i isen och kör så har vi sjövakt. Då bryter man upp dygnet i två fyratimmarspass som innebär att du en dag jobbar 12-16 och 24-04.
– Jag gillar det. Det blir en förändring från den vardagliga lunken samtidigt som dagarna går väldigt snabbt.
För varje dag som Nils-Erik jobbar på isbrytaren Atle så får han en ledig dag. Det normala arbetsgången är 4-4 under hösten och vintrar med låg aktivitet – arbete fyra veckor, ledig fyra veckor.
Men när isen ligger tjock och det är mycket jobb brukar manskapet korta ner ledigheten till två veckor för att kunna vara ledig längre under sommaren.
Sommartid är det olika hur bemanningen ser ut. Är båtarna väldigt slitna efter vintern måste de renoveras. Det kan då handla om större service på motorerna som kräver full bemanning.
– Om man vet att det blir en lugn sommar utan inplanerade jobb så försöker man jobba in så mycket som möjligt under vinterhalvåret, berättar Nils-Erik.
Arbetsdagen börjar klockan 08.00 och slutar 17.30. Har man inte jour så är kvällen fri för andra aktiviteter.
Har kylan varit sträng och det har varit mycket utejobb brukar Nils-Erik sätta sig i bastun. Ibland kollar han en film, spelar pingis eller tv-spel eller kör en dartturnering med arbetskompisarna.
Ibland blir det en promenad in till stan för att bowla, spela biljard eller kolla när Luleå Hockey spelar i Coop Norrbotten Arena.
Helst vill han se favoritlaget Skellefteå AIK men det brukar vara svårt att få tag i biljetter till de oftast slutsålda derbyna.
– Det händer också att man är så trött efter jobbet att man bara går till hytten och kraschar. Paniksover till nästa morgon, säger Nils–Erik och skrattar.
Han fortsätter:
– Det spelar egentligen inte så stor roll vad man gör. Även om man ligger till kaj så mycket som vi gör så kan det vara skönt att komma bort från båten några timmar och få trampa lite asfalt. Framförallt för att få se lite andra människor.
Vad är det roligaste med jobbet?
– Oj den var svår...jag gillar ju att skruva och här får man hålla på med så mycket olika saker. Motorer, pumpar och svetsning. Det tycker jag är skitkul. Ett omväxlande jobb samtidigt som det är en väldigt trevlig besättning. Det är nog kombinationen som gör att jag trivs så bra.
Nils-Erik säger flera gånger att han trivs på sitt jobb men nämner också att han har funderingar på en annan bransch som skulle innebära jobba närmare hemmet.
Gruvindustrin.
Fyra mil utanför Tärnaby och bara två mil från hemmet i Övre Björknäs planeras en nickelgruva som väntas skapa 500 jobb. Projektet har orsakat stridigheter mellan rennäringen och gruvnäringen. Nils-Erik ser det som en chans att stanna i hembygden. Han tycker det är bra att frågan blir utredd ordentligt innan spaden sätts i jorden.
– Jag hoppas verkligen att det blir en gruva. Jag tror att det hade varit ett bra jobb, säger Nils-Erik.
Nils-Erik är ensamstående och menar att det kan vara svårt att få ett förhållande att fungera när man jobbar till sjöss. Han tror att det är många förhållanden som tagit slut för att det saknats förståelse och tolerans. Det är lättare om båda jobbar på en båt.
När Atle är ute och bryter is under soliga vinterdagar och allt är bländande vitt finns det stunder när Nils-Erik drömmer sig bort till hembygdens fjällvärld.
Han brukar tänka att han är uppe på kalfjället och bara ser vita toppar omkring sig.
– Då händer det att jag får hemlängtan.