Grandiost och nöjsamt

Den 12:e upplagan av revygänget Kottarnas årligen återkommande folkliga förnöjelser och den första av de sammanlagt 15 föreställningarna av Kottarna´s såppa hade fyllt de allra flesta av de 130 platserna, utom ett smärre fåtal, i Folkets Hus i Bjurå. Och redan en så här kort distans in i texten kommer vi överens om att det var så här: det här är det bästa som Kottarna har lämnat ifrån sig. På många år. Formen är genomgående vital och endast några få nummer skulle tjäna på att slipas ner ytterligare, på det att en ännu större spänst skulle kunna uppnås. Annars är det här så godmodigt och allmänmänskligt roande som man bara kan få för sig att begära. Några av revygängets veteraner, Ove och Sally Nordlund, har lämnat över stafettpinnen till yngre förmågor. Sally Nordlund befann sig bakom kulisserna den här kvällen och Ove Nordlund på första raden i salongen, där han honorerades av Gudrun Wennström och publiken ? som reste sig inisont och applåderade honom. Jag har ofta haft nöje av hans småfilosofiskt luriga krumelurer under årens lopp, men både Mia Doverstål och Birgitta Nilsson förvaltar revyarvet efter honom och hustrun Sally mycket väl. Den yttre ramen i den här ?såppan? är en TV-kväll, med olika hållpunkter. Alltsammans introduceras av indianhövdingen Bararschel (Birger Wennström) och därefter är det i gång: med Mia Doverstål och Birgitta Nilsson i en mycket rolig sketch om dagiskampen på att få på sig ett par stövlar, Marlene Lundbergs djupa övertygelsesång om när hon någon gång skulle bli stor och Rolf Tallus energiska kroppsspråk i en sketch byggd på 5 myror är fler än fyra elefanter. Rolf Tallus, förresten. Jag känner på mig att han är en riktig naturbegåvning inom det här området. Han bär upp en nätundertröja med samma naturliga faiblesse som maffiabossen Tony Soprano och har en uppenbar plastisk likhet med såväl Micke ?Svullo? Dubois som Markoolio. Släpper han bara loss ännu mera än vad han nu gör, så blir han senationell. Tro mig. Gudrun Wennström (hon förblir den orubbliga klippan i det här sammanhanget) hade diverse handfasta förslag angående sin 60-årskris och förekom även som Hot Legs-dansös, i första aktens (alltför korta) avslutningsnummer. Rolf Tallus fortsatte, md observanta ordvitsvändningar, i en Packad och klar-sketch, och så ? ännu en gång och jag vet nu int riktigt hur många gånger som jag har hört den här historien ? så stod Birger Wennström och sa att han var ?specialagent? i stället för någoit helt annat. Jag befarar mycket starkt att den här historien kommer att dyka upp i många flera av årets revyer också. Men man kan ju alltid hoppas att den ändå inte gör det... Musikern Max Aldrin sprättade loss Elvis Jailhouse Rock, med samma övertygelse som han gjorde detsamma för över 40 år sedan när han var Svartöstadens egen rock-kung Little Max. Modevisningen med modiga modemän var rolig och speciell men liiiiiite för lång. Detsamma gällde för Pissvakts-sketchen. Dessutom kändes den helt enkelt som alldeles för ofta begagnad, även om publiken skrattade mycket. Gudrun Wennström kom in på elefanter (?) med hjälp av Rolf Tallus indiske naturmystiker och Marlene Lundberg sjöng, iförd morgonrock, papiljotter och uppkorkad vinflaska, en sång om hemmafruns lördagsförmiddag i sällskap med Melodikrysset. Och så ännu en Utbildningsradio-sketch, med Yngve Johansson utstrålande allt det förtroende som en bättre beg. bilhandlare kanske kan uppamma. Avslutning med ett sångnummer inspirerat av Abba och då hade två och en halv timmar, inklusive paus, passerat. Kottarna hade därmed presterat en revy som i alldeles lagom stor utsträckning tilldrog sig under bältet (vid rätt många tillfällen tidigare har gänget haft alldeles för mycket för sig där), som kändes strukturerad och meningsfull och som blixtrade till i många enskilda kreativitetskrumsprång som kändes ohjälpligt träffsäkra. Right On, alltså ? Kottarna! Slipa bort endast ett fåtal longörer och det här blir så grandiost som det kanske aldrig har varit förr. Kottarna´s såppa lyser upp i midvinterkvällen och i skogen vid Bjurå!