Nattmackan har varit ett fredagskvällsevenemang på Lillan en gång i månaden under det senaste dryga halvåret, så där mellan tummen och lillfingret beräknat.<br>Harry Nyman som allmänt fryntlig konferencier och en (o)salig blandning av mestadels lokala musiker och både förberedda och kanske inte alltid fullt ut lika väl dito mack-meisters, som skapat kreationer som sedan auktionerats ut till publiken och även förorsakat kraftiga hungerkänslor hos densamma.<br>Ett husband anfört av Lars Bonnevier och med tunga veteraner i den musikaliska frontlinjen.<br>Det här, som förresten kanske numera borde kallas för Kvällsmackan eftersom arrangemanget har fått tidigare starttid än det hade från början, har varit som en trivsam oas att informellt besöka. Inträdet har kostat nästan ingenting (en tjuga) och det har varit mackor, diverse drycker och ett folkligt jovialiskt vimmel som har känts som mer eller mindre familjärt, eftersom man har känt eller åtminstone känt igen minst 90 procent av publiken varje gång (ibland 100 procent också).<br>Nattmackan kommer att överleva. Åtminstone under den höst som kommer, efter den sommar som ännu inte har kommit.<br>Men hur det kommer att bli med själva Lillan, när Kulturhuset så småningom har etablerat sig, det vet ingen alls. Åtminstone inte officiellt.<br>I fredags (den ödesdigra 13:e) var det i alla fall säsongs-avslutning och musiken som utminuterades under aftonen gick egentligen inte alls att jämföra. På en och samma kväll.<br>Först tryggt, traditionellt, gott och värmande som en gammal kofta men för den skull inte alls förutsägbart, med Bonnes Band och alla de ärrade veteranerna där.<br>Låtar från den proggiga Rekyl-tiden som Du har bara ett liv, Kärlek av den sedan länge döde men numera närmast myt-omspunne P.O. Åström och så lite mera experimentellt som det som multiinstrumentalisten och klippan Björn Sjöö presenterade som ?Lars Bonneviers asiatiska diptyk? och vars olika inslag kompositören själv lite senare meddelade kunde heta Like lovers do och The road to Bombay.<br>Kul och gungande och publikvänlig och översvallande musik. Som gjord för ett party-soundtrack till vilken fredagskväll som helst.<br>Och det som gruppen Cosmic Twang, inte nybildad men med detta som sin egentliga första spelning i officiella sammanhang, sedan levererade (efter en väldigt lång verbalorientering av Harry Nyman) var då något helt annorlunda.<br>Som något medvetet ganska ... flummigt ... Ungefärligen beskrivet.<br>Sitaren saknades. Men var ändå närvarande. Om man säger så. Mellanösternmagi och medveten mystik som strösslade in sig i superlånga gitarrsolon i allra bästa (eller värsta) Iron Butterfly-traditionen, från det sena 1960-talet.<br>Avancerat, inte alltid helt lättillgängligt, men när man väl börjat vänja sig så kändes det som övervägande bra ändå.<br>Tomas ?Tottie? Engman, gitarrist extraordinaire, hade flera egna låtar på repertoaren och blev vid flera tillfällen närmast ett med sitt instrument som han ihärdigt skruvade fram svällande och drastiska solon ur.<br>En av låtarna tillägnades offren för Tsunami-vågen i Sydostasien och allting präglades av djupa känslor hos musikerna i det här bandet, där det närmast måste vara en merit att heta Tomas eftersom tre av fyra medlemmar gör det (Tomas ?Tottie? Engman, lead gitarr; Tomas Hörtin, sång och gitarr, Tomas Rydén, trummor och diverse andra slaginstrument). Undantaget från den tvivlande Tomas-regeln är basisten, som i stället heter Anders Sjöberg.<br>Så var det, bland annat, den här fredagskvällen den 13:e i Nattmacksbranschen och vi är en tillräckligt stor skara som här inväntar en fortsättning följer också.<br>När vi tagit oss genom sommaren, vill säga.
