Skylten: ”Stopp - behöriga äga ej tillträde.” möter oss vid Sandträsk sanatorium. Det enormt stora och pampiga sanatoriet invigdes 1931 och i drygt trettio år var det där länets lungsjuka fick vård.
Många fönster i markplan och de som går att nå från tak är igenspikade efter att de krossats. Vandaler är ett problem i det ödsliga läget. Det finns fyra flerfamiljshus nere vid Sandträsket. Trots att det står många bilar där så är bara ett par av lägenheterna bebodda. I ett av husen är ytterdörren sönderslagen och rappningen har fallit från väggarna.
En liten bit längre fram finns två fina villor, överläkarvillan och läkarvillan. I en av dem bor Helena Nilsson som också följer med på rundvandringen. Hon och hennes sambo har flera gånger skrämt bort inkräktare på sanatoriet.
Allan Wonkavaara kommer körande upp mot sanatoriet. Han bor i byn och är fastighetsskötare som håller koll på det som händer. Och så släpper han in folk i huset.
– Det ringer kanske tio varje dag för att få komma in. Det är ofta unga som vill skrämma sina kompisar och så är det äldre som har någon anknytning till den tidigare verksamheten som vill komma in och titta, säger han.
På fredagskvällarna och söndag eftermiddag har Allan hållit huset öppet för nyfikna. Han visar runt också om han har möjlighet. Allan tar 25 kronor i inträde, pengarna skickar han till Världens barn. Halloweenhelgen är sista helgen för i år som huset öppnas, på vintern är det inga visningar.
Det är inte svårt att förstå att det stora tomma huset stimulerar fantasin och att det är en utmärkt plats att uppleva skrämsel på riktigt.
Allan låser upp och vi går in. Han låser efter oss, han vill ha koll på vilka som finns härinne.
När dörren stängs bakom oss är det becksvart. Det luktar källare och fukt och det är kallt, kallare än ute. Det har varit minus tio grader och kylan lagras inomhus. Värmesystemet är urkopplat och radiatioerna är tömda på vattnet. Huset har stått kallt i tio år.
Allan lyser på en dörr till vänster. Den går inte att öppna men där inne finns luckan till en brännugn som ligger i källarplanet.
– Man tog ut lungorna hos de som dog och brände dem. Teorin var att tuberkulossmittan satt i lungorna och att man på det sättet kunde minska spridningen.
När sanatoriet lades ner 1961 användes Sandträsk som hem för utvecklingsstörda. 1985 byggdes en pool och träningslokal till huset och där hade landstinget rehabiliteringsveksamhet och hälsohem.
Allan skämtar om historierna om att det spökar på sanatoriet. Han har själv upplevt konstigheter.
– Man behöver inte känna sig ensam här, säger han.
En gång fick han en känsla av att någon stoppade honom att gå in. När han sedan skulle gå ut stod en kvast för dörren på insidan.
Vid ett annat tillfälle berättar han om att han upplevde att någon stod vid hans sida. Han hade kört ut inkräktare från huset och höll på att laga dörren där de tagit sin in. Först trodde han att han inte fått ut alla, men när han tittade upp var ingen där. Känslan av att någon stod vid hans sida återkom. Till sist ropade han: ”Det är bara jag.” ut i tomma luften. Då stängdes en tung plåtdörr högst upp i huset med en smäll.
– Då tänkte jag att vem det än är så tycker de att jag gör ett bra jobb, säger han.
För en tid sedan visade Allan runt några personer i sanatoriet som specialiserat sig på att leta spöken. De hade med sin elektronik som sas ge utslag för det ockulta och de hade varit runt på många platser i landet där det påstods spöka. En av personerna hade en typ av kamera som registrerade så kallade orber. Enligt Wikipedia är orber ett ljusfenomen som fångas på bild. Allan fick en mätare i sin hand som mätte om något väsen fanns i närheten. Då slog en grön lampa om till rött. Han berättar att när de närmade sig hissarna så gjorde mätaren utslag.
– Spökgänget sade: De rör sig i hissgångarna.
Spökbesökarna hade också någon typ av inspelningsapparat som kunde snappa upp röster.
– Först brusade det som det gör när man inte fått in kanalen på en radio. Sedan hördes det tydliga röster, kvinnoröster, mansröster och barnröster. Med kameran fick de kontakt med orber vid flera tillfällen, berättar Allan. Bland annat när de spelade låten Flottarkärlek med Snoddas uppe i bion högst upp i huset. Snoddas var en av de artister som besökte sanatoriet när det var i bruk.
– Då såg han med kameran något som for fram och tillbaka över scenen. Det dansade till musiken.
Vi går runt i de nästan tomma lokalerna. I receptionen står det en hårtork modell äldre, på golvet ligger en psalmbok och en död skogsmus. Vandalernas framfart går att se överallt. På varje våning finns till exempel spår av någon som sladdat med moped på golvet. Här och där är en ruta krossad, några sjukhussängar finns kvar, och en och annan fåtölj står utslängd i de enorma ytorna.
I köket och tvättstugan finns de stora maskinerna kvar som de lämnats. Någon har roat sig med att slänga ner saker i trapphusen. Allan plockar undan en telefonlur och en filt som ligger slängd när vi går runt. Några saker är helt oförstörda exempelvis i patientmatsalen på andra våningen där en stor målning gjord av konstnären Ingermar Callenberg pryder en vägg. Spår finns också efter de filminspelningar som sanatoriet använts till.
På avdelning 3 och rum nummer 13 stannar vi till. Härifrån har Allan en historia han hört från sin syster som låg inne på avdelningen när Sandträsk var rehabilitering.
– Syrran blev bekant med en kvinna som låg på rum 13. Kvinnan berättade att hon haft besök av en liten flicka på nätterna som satte sig på sängkanten och spydde och sedan försvann. Min syster frågade henne: Var du inte rädd då? Hon fick svaret att hon var rädd till en början, men att hon sedan saknade flickan när hon inte dök upp.
Tror du att det spökar i sanatoriet?
– Det går så många historer om den svarta damen, grå damen och vita damen. Det är människor som sett henne gå in i ett rum, men när de gått in där var det tomt. Själv har jag inte sett något. Jag kan ha känslan av att det är någon som passerar, men det kan ju bara vara att det är kallt eller att man inbillar sig. Men efter att jag varit här med de här människorna med all utrustning och ett medium så känner jag viss respekt för det som finns här. Det är många som säger att det spökar. Jag kan inte säga att det är så, men jag kan inte säga att det inte gör det. Det är upp till var och en, vissa känner mer än andra.
Vad tror du kommer att hända med sanatoriet i framtiden?
– Det har gått för länge så jag tror inte att det kommer att bli något här. Risken är att det måste rivas.