Nils Landgren är världsberömd trombonist och jazzmusiker. Idag, lördag 14 november, kommer han till Kulturens hus i Luleå med New Eyes on Baroque. Gruppen tar sig an de stora barocktonsättarna på sitt eget vis.
Vad blir det för program?
– Vi spelar musik av barockens* mästare genom våra ögon och öron. Bach, Händel, Vivaldi och Purcell har fått sig en liten lätt behandling med improvisation.
Är det inte känsligt att behandla den klassiska musiken så som ni gör?
– Det kanske det är, men vi har gjort det med väldigt stor respekt för musiken.
Hur kom du på idén med denhär ensemblen?
– Jag startade gruppen 2007 då jag blev inbjuden till Bachfestivalen i Leipzig i Tyskland och funderade på vad jag skulle göra där. Jag behövde en sångerska som kan barockmusiken och som även kan hantera om det händer saker runt omkring som inte är planerade. Så gruppens centrum blev Jeanette Köhn. Jag ville absolut ha med gitarristen Johan Norberg, utan honom funkar inte arrangemangen. Basisten Eva Kruse kan både jazz och klassisk musik. Och sen skulle det vara kul med en blåsare till, och då var Jonas Knutsson självklar.
Är inte det en ovanliga sättning för barockmusik?
– Det kanske inte är den instrumentation man tänker på. Sång och gitarr fanns då, liksom kontrabasen, även om den inte hade den funktionen som vi ger den. Trombonen uppfanns 1355, men den användes oftast till stora ensembler utan solistfunktion. Saxofon fanns definitivt inte under barocken, den uppfanns på 1800-talet.
Hur väljer ni musiken?
– Vi sitter tillsammans och lyssnar. Det ska finnas en melodi, en rytm och ofta en text. I första hand är det ackordinstrumenten som ska fungera och där har Johan Norberg en viktig roll. När Johan känner att det kan funka arrangerar vi tillsammans.
Vad har du själv för förhållande till barockmusiken?
– Den fångade mig under skoltiden på musikhögskolan i Arvika. Det är kanske ingen typisk trombonmusik, utan det var bara musik jag tyckte om. Jag hade en lärare i harmoni som var väldigt bra och en mycket duktig cembalist. Kanske bidrog det att jag var förtjust i henne också.
Vad har du för relation till Norrbotten?
– Jag har spelat med Norrbotten Big Band sedan 1984 och har varit återkommande gäst hos dem genom åren. Norrbottningar är trevliga människor och bra publik, jag ser mycket fram emot att komma tillbaka till Luleå.
Hur kommer det sig att du har en röd trombon?
– Jag har flera, men spelar fortfarande mycket på den som Yamaha tillverkade åt mig 1986. De ville att jag skulle spela på deras instrument, och då sa jag att det kan jag göra, men på två villkor: att den var bättre än den jag hade då och att den var röd. Så blev det. Jag gillar rött, det är kärlekens färg, så den är självklar för mig.
Vad betyder det att du nyligen fick Sveriges Radios pris Guldkatten?
– Det är ju P2-lyssnarna som utser priset och det betyder att det är många som visat uppskattning för det jag gör, så det är jätteroligt, ett fantastiskt fint beröm. Dessutom är statyetten lite större än Jazzkatten… haha.
Hur går det för dina projekt i Afrika?
– Det går bra, även om jag varken har tid eller råd att själv åka dit så ofta. Jag och andra skänker instrument till skolor i slumstäder i Kenya och Sydafrika och ger barnen en möjlighet att prova något som de kanske aldrig skulle kommit i kontakt med annars. Det finns lärare på plats som vet hur man använder instrumenten. Jag åker ner ibland och undervisar.
Varför gör du det?
– Något ska man göra och det enklaste är att bidra med pengar om man har några, eller med den kunskap man har. Det är roligt att ge de här barnen en möjlighet att lära sig kommunicera med musik, att ha kul ihop i ett socialt sammanhang och kanske få möjligheter genom musiken att ta sig vidare bort från de eländiga förhållanden de lever i.
Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Det är väl att Sverigedemokraterna ska få en riktig reprimand för flygbladen på Lesbos. Jag tycker att det de gjort är för jävligt, de har inte rätt att utge sig för att tala för svenska folket. Och så önskar jag mig ett öppet samhälle där vi hjälps åt. Jag är inte oförstående för att det finns problem, men vi ska inte glömma bort hur vi själva hade det för inte så länge sedan.