Den här lördagskvällen skulle inte enbart ett fåtal gå ut i Luleåkvällens gemytliga blues- och proggsväng. Utan exakt alla som vid något tillfälle avlyssnat en blues- och/eller progglåt kände den här kvällen det tvingande behovet att unisont myllra in på Quality Hotel Am-phion, där snabbt hela stället fylldes (och överfylldes) av en godmodig publik som lockades till de två band som Svartöns Blues bjöd på musikaliska frestelser från: Bonnes Band och Swinging Doors.<br>Och: så skulle även undertecknad ha gjort, var det tänkt som. Men, som Björn Sjöö i Bonnes Band analyserade det hela redan i det bandets inledningslåt: Den enda det är synd om är du.<br>För så var det: jag kamikaze-fälldes av en fullständigt förintande form av migränhuvudvärk och när den väl hade blixtrat i gång, så var det inte att tänka på vare sig blues- eller proggmusik mera under den innevarande lördagskvällen.<br>Över sådana lägen rår man förvisso inte. Och därmed var det bara att ta sig hem och inta horisontalläge samt värktabletter och bortse från att jag missade majoriteten av kvällens aktiviteter.<br>Bara att hoppas på återkomst både från Bonnes Band och Swinging Doors som, misstänker jag på rätt goda grunder, var kvällens i alla fall delvis country-betonade utskott.<br>Ibland räcker det inte bara med att man ska lyssna på blues.<br>Man drabbas själv av densamma också.<br>Ett av tillvarons många oväntade inslag.<br>
