Glad att få rita tills han dör

Max ställer sig raskt i DJ-båset medan Martin och Lasse sätter sig i Klippan-sofforna med varsin liten flasköl med Jägermeister till. De flyger från Kallax tidigt i morgonbitti. Klockan är cirka 22.15. Martin Kellermans serie Rocky har en speciell plats i mångas hjärtan. Hans utgångsläge, som vi väl alla känner till vid det här laget, som dumpad, sänkt och dränkt, tilltalade många. 1999 gick första strippen i Metro. Sedan dess har Martin Kellerman givit ut 13 Rockyalbum, startat en egen tidning, varit med i dokumentärserien Non Fiction om sitt eget liv, skrivit och turnerat med en pjäs, illustrerat res/ångest-boken Too fast for love och samarbetat med ett skadeboard-märke. Just nu åker han skytteltrafik till Köpenhamn där en Rockyfilm håller på att animeras. - Jag vill att den ska se smutsig och verklig ut. Det ska inte se dataanimerat ut. Halvbisarra samtal
Han gillar inte animerad film överhuvudtaget. När han är i ritstudion ber han animatörerna att ta ned gesterna och rörelserna så att det blir så tråkigt och verkligt som möjligt. De som såg Non Fiction lär känna igen tonen. Men att det är deppigt eller sorgligt håller inte Martin Kellerman med om, tvärtom vill han hellre se mer av tystnader och halvbisarra samtal. - För mig är det inte vemodigt eller sorgligt. Jag skrattar ihjäl mig när jag ser hur händelselöst eller trist något är. Med Non Fiction ville vi ha det så. Man ser aldrig annars när det är segt. Folk vill bara visa hur tuffa de är. Det är roligare att visa hur tråkig man är. Vi har roligt också men det är inte lika kul att berätta om. Samhällstjänst på Oden
Nya boken och filmen kom emellan, annars hade han sökt till ett jobb som skeppstecknare på isbrytaren Oden. - Det var inte det att jag ville fly eller något sånt. Jag är verkligen inte någon äventyrlig person. Men det vore stort att dels få se Antarktis men också för att i sex veckor tvingas in i något som jag inte har någon påverkan över. Jag har gjort få saker som man måste göra, det var väl lumpen då. Det vore skönt att sätta sig i en situation som bara blir. Det här kunde vara min samhällstjänst lite grand, även om det inte spelar så stor roll för samhället vad jag gör. Jag lever lite grann i en bubbla. Jag jobbar och gör samma saker varje dag. Jag gillar vardag men jag kan bli lite understimulerad av det. Saknar konsekvensanalys
I Rockys närhet finns kompisarna, flickvännerna och så lillebrorsan Daniel. Han har precis kommit ut med den självbiografiska reseromanen Black Moon Party efter några struliga år. - Det är bara en slump att det inte var jag som hamnade där han hamnade. Vi är väldigt lika. Men han saknar något som heter konsekvensanalys. Jag är stolt över honom även om jag inte hade något med boken att göra. Det var bra att han fick ur sig den. - Jag har alltid varit inställsam och en streber. Jag var jäkligt ambitiös redan som liten och ville vara vän med alla. Jag kan störa mig på en massa saker med mig själv. Jag tar saker personligt och kan bli ganska hämndlysten. Sedan hatar jag mig själv för att jag kan bli skrytsam och det är ju otroligt pinsamt. Det är inte fel att vara stolt över sig själv men skrytsam ska man aldrig vara. Ett tidsdokument
Vad som skiljer album nummer 13 från exempelvis album nummer åtta kan Martin Kellerman inte sätta fingret på, mer än att det är små skillnader i hur han lever. Han är glad om han får fortsätta rita tills han dör. - Jag vill rita i alla skeenden av livet. Men jag kanske inte vill rita varje dag som jag gjort de senaste åren. Det är jobbigt att ha det så. Men gör man inte det så missar man de där små grejerna som säger något om vad vi pratar om just nu, 2007. När det är ren tristess men jag måste få ihop något så kan det bli väldigt bra. Lasse sticker iväg snabbt när intervjun börjar. När den är färdig står tre personer på dansgolvet och klockan är 23.20. Martin Kellerman har inte druckit upp sin Jägermeister.