Generationsboende ? en lyckad lösning

? Jag vill INTE bo här! Sara Blom var sex år gammal och kastade med eftertryck en blomkruka i golvet när mamma Karin visade det rum som skulle bli Saras då familjen bestämt sig för att flytta till 1800-talshuset i Svartöstan. Nu kan Sara, som hunnit bli 23 år, inte tänka sig att bo någon annanstans. Hon har hunnit flytta hemifrån med pojkvännen men återvände i somras med sambo och dotter till barndomshemmet när lägenheten på övre plan blev ledig.

Norrbottens län2006-04-18 06:30
Generationsboendet i det gamla huset funkar friktionsfritt och det är en glädje för alla att till vardags finnas till hands för varandra. <BR>? Men det krävs att man respekterar varandras privatliv, det är något vi noggrant gått igenom innan vi ?flyttade ihop? igen, säger Karin Axelsson som i samma hus tidigare hunnit bo som tok-renoverande småbarnsförälder, som ensamstående tonårsmamma och i en bullrig storfamilj. <BR>I nära 20 år har Karin Axelsson bott i det stora huset från 1898 som är ett av de första som byggdes i Svartöstan. När hon i slutet av 1980-talet flyttade in var det ett slitet hus med pytteliten toalett och dusch enbart i källaren. Kommunen, som ägde huset med två lägenheter, skulle egentligen riva kåken och hade därför inte lagt ner någon möda på underhåll. Eftersom området K-märktes fick rivningsplanerna avskrivas och när kommunen bestämde sig för att sälja huset ställdes Karin Axelsson, hennes dåvarande sambo och de tre barnen inför att antingen köpa det nedgångna huset eller att flytta därifrån.<BR> ? Men det fanns inga lägenheter i Svartöstan så mot vår vilja tvingades vi hitta en lösning för att kunna köpa huset. Räntorna var skyhöga och vi hade ingen möjlighet att själva ta lån för hela huset, berättar Karin.<BR><BR><STRONG>Oerhört slitet</STRONG><BR>På övre plan bodde ett äldre par vars högsta dröm var att få bo i en lägenhet med eget badrum. Eftersom Karins vänner var intresserade av att samköpa huset genomförde de ett lägenhetsbyte med det gamla paret och därmed kunde Karins familj tillsammans med vännerna köpa loss huset av kommunen.<BR> ? Sedan stod vi där, alla barnen var små och kåken krävde en massiv renovering, huset var oerhört slitet. Alla i huset hjälptes åt med renoveringen, vi bestämde oss för att börja med vårt våningsplan, eftersom vi hade flest barn och behövde komma i ordning först. Vi samsades om köket på övre våningen och slet som djur, minns Karin som berättar att de rev innerväggarna ända fram till timringen. Dess-utom byggde de badrum och kök, bytte alla fönster, elledningar och vattenledningar. Huset fick nytt plåttak och ny dränering. Vissa innertak byttes också ut. Hela tiden har familjen försökt återskapa husets gamla utseende. Fönsterlister och dörrfoder har Karin själv målat på ett sätt som efterliknar husets ursprungliga listverk.<BR>Efter några år flyttade vännerna på övervåningen söderut, och sålde så småningom sin del av huset till Karin som till att börja med hyrde ut övervåningen. <BR><BR><STRONG>Tufft men lärorikt</STRONG><BR>Själv hann hon med att separera och leva som ensamstående mamma med tre barn, samtidigt som hon var hyresvärd och husägare samt hade ett heltidsarbete med skiftgång.<BR> ? Det var en tuff men lärorik tid, då fick barnen lära sig att hjälpa till för att vi skulle få vardagen att gå ihop med alla skjutsningar till barnens träningar. <BR>Karin berättar om regler där alla var införstådda med att exempelvis den som först kom hem skulle skotta gården och plocka ur diskmaskinen och konstaterar att tillvaron fungerade, barnen hjälpte till för det fanns inget alternativ.<BR>När Lars sedan kom in i Karins liv inleddes också en ny tid i hennes boendehistoria, nu levde hon ett bullrigt storfamiljs-liv på de 126 kvadratmetrarna. Sammanlagt har paret sju barn, och eftersom övervåningen fortfarande hyrdes ut kom gårdshuset på tomten till användning.<BR>I perioder har flera av tonårsbarnen huserat i gårdshusets två rum.<BR> ? Vi var nio personer som levde tillsammans men till middagen dukade vi för minst elva, det fanns alltid någon kompis eller flickvän som stannade kvar och åt med oss. Tre av barnen delade på ett rum och det stod sängar och våningssängar överallt, berättar Karin som funderat mycket på hur det skulle kännas när barnen flyttade hemifrån, de var ju alla ungefär i samma ålder. Skulle det bli väldigt tomt och tyst?<BR>Först att flytta var dottern Sara som skaffade sambo och barn, även Lars barn Erik och Lisa samt Karins son Petter lämnade boet i ungefär samma veva. Nu är det bara Oscar, Arvid och Axel som bor hemma. Axel har inrett ett litet rum i källaren till sig själv, där han får plats att utöva sitt intresse för konst och datorer.<BR><BR><STRONG>Saknade storfamiljen</STRONG><BR>När Karins hyresgäster i den övre lägenheten i somras flyttade från huset bestämde sig Karin och Lars för att erbjuda bostaden till dottern Sara med familj. Sara, som saknade den bullriga storfamiljstillvaron var inte sen att tacka ja:<BR> ? Jag är van att ha många människor omkring mig, att bara vara två vuxna och ett litet barn blev tomt och tyst. Jag trivs bäst med mycket liv omkring mig.<BR>Både mamma Karin och Sara är överens om att det viktigaste för att generationsboendet ska funka friktionsfritt är att man respekterar varandras privata sfärer.<BR> ? Man knackar innan man går in till varandra. Och man går inte raka vägen till kylen och tar för sig utan frågar om man behöver låna något, säger Karin som också påpekar att det är en stor förmån att på ett naturligt sätt få dela vardagen med sitt barnbarn.<BR> ? Det har hänt mer än en gång att jag och Emily sovit middag ihop, det kan inte finnas något mer avslappnande än att sova bredvid ett litet barn, ler hon.<BR>När Karin och Lars är bortresta hjälper Sara till med vattning av blommor och vice versa, ekonomiskt delar de kostnaderna rakt av och den löpande skötseln av hus och trädgård hjälps alla åt med.<BR> ? Vi har sådan tur att Saras kille är både trevlig och duktig på att se vad som behöver göras. Vi behöver aldrig tjata på dem om vare sig gräsklippning eller annat, säger Karin.<BR>Hon menar att en förutsättning för ett lyckat generationsboende är att barnet prövat sina vingar utanför hemmet, skaffat sig egna rutiner och lärt sig att ansvara för ett hem. Lika viktigt är förstås att man som mamma kan låta bli att lägga sig i barnets familjeliv.<BR><BR><STRONG>Alltid sällskap</STRONG><BR>Sara, som är mammaledig, trivs med att det alltid finns sällskap i huset, att hennes egna barn får en nära kontakt med sina morbröder är också ett plus. Mamma Karins fanatsifullt inredda lägenhet, med tydlig indisk inspiration, är något av en samlingspunkt för dem alla. Och så hoppas Sara själv att det ska bli när hennes barn växer upp, barn som hon hoppas ska bli riktigt många till antalet. Det är i storfamiljen hon trivs allra bäst.<BR>Fotnot: 13 timmar efter att detta reportage gjordes fick Sara Blom och John Stråmo ett gossebarn.
Kuriren/tittar in
<STRONG>Familj</STRONG> som bor på nedre plan: Karin Axelsson, 47, administratör på Connex, Lars Jönsson, 47, stödpedagog, Oscar Blom, 19, Arvid Jönsson, 19, Axel Jönsson, 20. (Utflyttade barnen Lisa Jönsson, 19, Erik Jönsson, 22, Petter Blom, 22, samt Sara Blom, 23).<BR><STRONG>Familj</STRONG> som bor på övre plan: Sara Blom, 23, mammaledig, John Ståmo, försäljare, 24, dottern Emily, 1 år, och bebis.<BR><STRONG>Bostad: </STRONG>Ett 1800-talshus i Svartöstan med två nästan identiska lägenheter om 125 och 117 kvadrat, båda med 4 rum och kök. I huset finns också en källare och på den stora tomten står ett gårdshus. Huset byggdes av Ångsågens grundare och bestod  från början av fyra lägenheter.<BR><STRONG>Framtidsprojekt:</STRONG> I sommar ska det stora huset skrapas och målas om.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!