Tillbaka till Vassholmen igen, för den 17:e uppsättningen av något spel som teaterföreningen Bröt har (an)svarat för.
Mycket är sig välbekant sedan sist, men den i stort sett obligatoriske dragspelaren på femminutersresan med färja över vattnet har skiftats mot en gitarrist. Och ensemblen i Bröt är väsentligen yngre och förhållandevis obekant (och innehåller skrämselframkallande nog inte någon som heter Kjell Morin). Och den här gången rör det sig om en regelrätt musical och inte, som sist, om något muterat pretto-stycke som stuvats bort längst inne i en skrivbordslåda och endast med tvekan plockats fram igen, av en vanligtvis storartad Norrbottens-författare.
I All Shook Up kan det vara vara upplysningsvis skarven mellan 1950- och 1960-tal, i en liten och sliten amerikansk håla där mycket lite någonsin inträffar och allting står grundligt stilla, på såväl Sylvias honky tonk som på Jims bensinmack, där dennes dotter Nathalie dock är ständigt utryckningsberedd i sin overall.
Dit anländer plötsligt den närmast arketypiske tuffingen Chad på sin båge (som Nathalie ivrigt tar hand om), i sin skinnjacka och med sin stålkam beredd i bakfickan. Och då blir det både ett liv samt ett kiv + det allmänt skickliga framförandet av 25 Elvis Presley-låtar, av olika medlemmar i ensemblen samt av de fyra skickliga musikerna.
Diverse erotiska undertoner utspelar sig på ett rättframt sätt, finurligt inspirerade av master Shakespeares Trettondagsafton och innan slutet infaller har alla fått någon att hålla om. Behändigt nog.
Inledningsvis är spelet lite nervöst och tajmingen lätt stapplande, men det går gradvis över och därefter är det bara skojigt, lite lagom med heartbreak och massor med mängder av trivsam charm som det handlar om.
Hela ensemblen levererar ett snyggt och skickligt spel; många av dem sjunger imponerande bra samt dansar duktigt också.
Jag väljer allra främst att nämna Pia Ronkainen som den uppfinningsrika lilla Nathalie, Tommy Larsson som den skenbart tuffe Chad, Evelina Öqvist som den sanslöst näpna Lorraine, Margareta Notsten som den kärva Sylvia samt min egen favorit-krumelur, den tystlåtne sheriffen Earl, starkt påminnande om kollegan Buford T. Pusser i Nu blåser vi snuten-filmerna, fåfängt formidabelt gestaltad av Jackie Gleason.
Och så låtar som Follow that dream, Can’t help falling in love, Devil in disguise samt den rusiga finalen med Burning love – innan charmen sprider ut sig över Kalixälven och landar hos den publik som har ytterligare sju tillfällen att se Karolina Johanssons denna virtuosa musical-vinnare.
Till dem bör förresten även ni sälla er.