Abalone dots vill gärna transportera sin publik till nya platser - ibland ett träsk i den amerikanska södern,ibland en skog i Dalarna - men under hela spelningen sitter jag ofrånkomligen kvar i den pitländska kyrkbänken.
På pappret ser det ganska bra ut: jag älskar Kyrkscenen - när Tingsek spelade i kyrkan förra året blev jag närmast religiös - och Abalone dots spelar finstämd, om än ganska snäll, country med banjo, nyckelharpa och behaglig stämsång. Men det är just där i behagligheten som det går snett.
Musiken griper liksom aldrig tag i mig, utan puttrar på i samma evinnerligt trivsamma lagomtempo i låt efter låt. När det dessutom blir oändligt långa instrumentbytar- och stämningspauser mellan låtarna börjar jag känna mig mätt på trions svenssonamericana.
Då har Abalone dots spelat åtta låtar; innan konserten är slut har de rivit av sex till.
Till slut har allt det där finstämda smält ihop till en enda lång countrysörja i mitt huvud, och att komma ut i festivalnattens fylleslag känns för en gångs skull som en befrielse.