Har du väl tagit dig till Vitåfors så kan du omöjligt missa det unika maskinmuseet. På en stor äng står de parkerade. Rostiga, slitna, vackra och mäktiga på samma gång. Det är omöjligt att inte känna historiens vingslag när man går mellan maskinerna och lyssnar till Nils Engfors berättelser. Eller bara Nisse som han kallas av alla.
Mekaniken och detaljerna är som konstverk man vill känna på. Monument från en svunnen tid med maskinella lösningar som var moderna för 60-70 år sedan.
Vi står på en äng fylld av historia.
Plötsligt har Nisse försvunnit bland maskinerna. Man hör bara hans röst eka med en plåtig efterklang.
– Här inne brukade förarna övernatta, ropar han från maskinutrymmet på en Landsverk L-58 från 1963.
Nisse har varit en samlare hela sitt liv och sparat på allt som går att återanvända. Järndetaljer, muttrar och verktyg. Anledningen är hans medfödda synskada som begränsat honom hela livet.
– Det har varit ett rent helvete ibland att ta sig till Luleå om man behövt saker så jag har sparat på det mesta, säger han.
På gården i Vitåfors har det funnits jordbruk i flera generationer och han hade själv mjölkkor tillsammans med hustrun Anna fram till 11 mars 2010. Det var då de skickade iväg mjölk med tankbilen för sista gången. Nils säger att han kan glömma bort årtalet men aldrig vilken dag i mars det var. Som mest fanns det 50 mjölkkor i ladugården.
Traktorerna finns fortfarande kvar och står uppradade på ägorna tillsammans med en rad andra maskiner.
Som de 12 lingrävarna – juvelerna i samlingen.
Nisse köpte sin första redan 1974 och under åren har han fyllt på med nya objekt. En del har han renoverat så att man kan få höra hur motorerna arbetar, andra har tystnat för gott.
Nisse ler och säger att en av grävmaskinerna troligtvis drabbats av algblomning, en annan behöver ny vevaxel.
– Det blir svårare och svårare att hitta reservdelar. Visst går det att tillverka mycket själv men i vissa fall är det både svårt och tidsödande, säger han.
Grävmaskiner med kedjor började användes i slutet på 1800-talet. Lingrävarna med vajer kom senare innan de började försvinna under första halvan av 1960-talet när hydrauliken tog över.
– Jag tycker det är viktigt att våra ungdomar och kommande generationer får se vilka maskiner som användes när Sverige byggdes upp. Före grävmaskinerna så fanns bara hacka, spett och spade, säger Nisse.
Vitåfors Maskinmuseum blev registrerat 2007 och Nisse har en dröm om en maskinpark med 100 maskiner. Men med stigande ålder börjar han tro att det kan vara en dröm som kanske är omöjlig att förverkliga.
– Det är jättesvårt, man måste ha pengar och myndigheterna är en jättelik bromskloss så jag får nog köra på med det jag har.
Tidigare i år fick Vitåfors Maskinmuseum bidrag på 4 000 kronor från Riksantikvarieämbetet till att rusta upp elsystemet på en Markwardt R500, en tysk grävmaskin.
Nisse som sökt bidrag tidigare och fått avslag blev förvånad men framförallt glad över att kunna köra igång projektet.
Trots att museet är inne på sitt sjunde år har Nisse legat lågt med marknadsföringen. Det har mer handlat om en muntlig marknadsföring från gamla besökare till nya.
Nästa år är tanken att det ska bli en förändring. En satsning för att öka både spontanbesöken och de förbokade gästerna.
I oktober ska Nisse gå en tvådagarskurs i Boden som heter Lilla museiskolan. Där kommer han att få lära sig museipedagogik, marknadsföring, föremålsvård, och utveckling.
Och hur man bemöter besökare.
Hustrun Anna säger att Nisse pratar för mycket ibland. Hon nämner Smålänningen som hade bråttom till Norge men som ändå stannade några timmar för att lyssna på Nisses historier.
Nisse som precis erbjudit mig och fotografen en tallrik köttsoppa säger att han redan börjat träna på sitt besöksbemötande.
– Hur tycker du jag sköter mig, säger han och ler.
Utmärkt, Nisse.
Alldeles utmärkt.