När Kuriren ringer upp Gabriella är hon hemma från jobbet. Hon är på väg att åka på en förkylning och stannar hemma för att kurera sig, men det stoppar inte rymdforskaren från att berätta hur hon hamnat där hon är i dag.
Du har vuxit upp i Vänersborg, hur hamnade du i Kiruna?
– När jag gick ut gymnasiet åkte jag på en biltur med mamma norrut och ända upp till Jokkmokk. Vi kom till Umeå som jag visste var en universitetsstad. Jag sa till mamma: ”Hit ska jag söka.”
Jag var ledig ett år, sedan sökte jag in och efter det ville jag inte söder ut.
Blev väldigt förtjust i Umeå, och jag fick kompisar som visade Norrlands inland. Efter tre års arbete i Uppsala fick jag fyra år i Kiruna. Men jag var länge i Umeå, pluggade där strulade runt där i 15 år. Jag hann bli norrlänning i Umeå.
Kan man bli norrlänning om man inte kommer från Norrland?
– Ja, jag tycker nog det. Många kommer nog tycka att man inte kan det, men om man känner att den här miljön och om sättet och att vara och leva betyder något för en. Det är viktigt för mig att Norrland, norra Sverige och glesbygden syns och inte bara föses bort med en hand norr om Gävle.
Nu sitter du i Fråga Lunds expertkommitté och arbetar som forskare inom rymdfysik. Vad drömde du om att jobba med när du var barn?
– Jag trodde inte att man kunde göra det här. Det var inget riktigt jobb som brandman, polis eller lärare. Min pappa var journalist och jag tänkte bli utrikeskorrespondent. Det hade inte gått så bra när jag är rädd för kryp och grejer. Sedan hade jag en period där det var väldigt viktigt för mig med miljö och fred, innan berlinmuren föll. Jag och mina kompisar var väldigt mycket inne inom fredsrörelsen. Jag gjorde min praktik i gymnasiet på Sida i Stockholm. Jag ville göra någonting bra för världen.
Hur kom du in på rymdfysik?
– Nästan alla tycker det är roligt och spännande med rymden, det tyckte också jag när jag var liten. Jag satt ute på en trädgårdsstol på vår garageuppfart och försökte lära mig stjärnbilder när jag var mindre. På gymnasiet tyckte jag att fysik var roligt, och jag var ganska bra på det. Jag hörde att det var jättesvårt att läsa fysik, så jag tänkte prova för att se om jag var tillräckligt smart. Så jag sökte teknisk fysikutbildning i Umeå och då blir man civilingenjör.
När jag började där hade jag ingen tanke på att bli forskare. Jag hade en föreställning om att de var några slags elitmänniskor, men det var de inte upptäckte jag då. De var bra på vissa saker, som de hade ägnat mycket tid år, men inte universella genier.
Sedan blev jag doktorand i Umeå och gick en forskarutbildning där, och jag undervisade mycket medan jag var där. För mig var det lite så att jag läser fysik nu så kanske jag kan bli journalist när jag är vuxen. Så vi får väl se när jag blir vuxen.
Har du ditt drömjobb?
– Just nu har jag mitt drömjobb, men sedan betyder inte det att det är mitt enda jobb. Men just i dag är det bra. Det är inte så att jag sitter och drömmer om ett annat jobb.
Hade du någon förebild som ung?
– Förutom mina föräldrar? Om man tänker i rymdbranchen läste jag mycket om de första pionjärerna. De som byggde de första raketerna i början på 1900-talet. Jag blev väldigt fascinerad av det halvt amatörmässiga upptäckandet och experimenterandet, och entusiasmen för någonting. "Nu ska vi göra något som ingen har gjort". Blandningen av rolig teknik och att få vara nyfiken och utforska.
Är det någonting som följt med dig senare?
– Ja, bra fysiklärare spelade också roll. De var inte mina hjältar men fysik var alltid roligt och intressant, och jag tror att lärare spelar stor roll.
Du har själv undervisat på universitetet, är det här någonting du tänkt på då?
– Jag lånar nog från det jag tyckte var bra som de gjorde. För mig handlar det mycket om variation, och att få folk att försöka. Alla lär sig på olika sätt.
1996 blev du civilingenjör, och sedan har du fortsatt på det spåret. Hur håller man ett intresse vid liv?
– Det är inte svårt, det är väldigt lätt. Jag forskar och undervisar och ingen dag är den andre lik. Man kommer till jobbet och vet inte riktigt vad som händer, det är väldigt lite av det rutinmässiga. Det är varierande och det bidrar till att det är roligt.
Du blev headhuntad till Fråga lund, där du är med. Var det självklart att ställa upp när frågan kom?
– Nej, mest på grund av att jag inte kände att jag hade tid men de ställde frågan lite märkligt också ”Vi letar efter Sveriges smartaste människor som har intressanta personligheter”. Hur många känner sig träffade av det? Det kanske finns de som gör det men jag gör det inte. Men vi var mitt inne i Rosettamissionen och jag vet inte hur jag ska få plats att göra en grej till. Men då tänker man ”de väljer ändå inte mig”. Det ordnar sig liksom.
Jag tyckte att det var rätt roligt med de här skypeintervjuerna, men jag hade så mycket att göra så jag tänkte inte så mycket på det innan de hörde av sig igen och tyckte att jag skulle provfilma. Det var rätt roligt att prova. Sedan satt jag på ett möte i Tyskland och fick frågan om jag ville vara med. Det var lite ont om tid och på gränsen att det gick, men ett av mina skäl att vara med var för att bli en norrlandsröst. Det är viktigt att visa att det finns människor med kunskap över hela landet.
Ni får ju in väldigt många frågor till programmet, är det någon speciell du tycker stått ut?
– Nej, ingen speciell men det kommer väldigt många frågor om vardagliga grejer. Några om tvätt till exempel och frågor om sådant som tillhör vardagen, och mindre av de hypotetiska. Jag tycker att det är roligt när det är mer konkret.
Vad är din styrka?
– Både min största styrka och svaghet är nog förmågan att känna så mycket för saker. Jag blir engagerad och påverkad av vad som händer omkring mig.
Har du någon dålig vana?
– Flera stycken. Jag är lat, vi är väldigt dåliga på att städa och diska – för det är tråkigt. Jag är också dålig på att avsluta projekt. Jag avslutar inte om det inte är roligt. Det är framför allt så med allt handarbete. Jag har många halva raggsockar, jag vet hur man gör men det är svårt att göra färdigt.
Vad gör du om du själv får välja?
– Då går jag ut, själv eller med man, inte med massa människor. Det är troligt att det blir en fjälltur, men inte något avancerat. Sedan blir det eld i öppna spisen i stugan. Där är det tyst, förutom elden då. Jag är ingen storstadsmänniska.
Vad äter du helst?
– God mat, jag gillar att äta. Äta är roligt. Jag är förtjust i caféer, tyvärr finns det för få i Kiruna. Men annars äter jag nog helst fisk ändå. Helst någon lokal fisk men bra råvaror och kvalité tillagad på ett intressant sätt. Det måste inte bli dyrt, jag kan dra upp en fisk själv och äta den.
Lagar du mycket mat själv?
– Periodvis skulle jag väl säga. Det är ätt halka in på ”vi hinner inte”. Men sedan vi skaffade stuga där det inte går att skaffa pizza så enkelt. På helgerna lagar vi mat utan att fuska. Om jag har tid tycker jag att det är trevligt att laga mat.
Förutom att vara ute i naturen, vad har du för intressen?
– Jag gillar att träna men har inte mycket tid till det på sista tiden. Jag tycker om bli trött. Jag gillar också att läsa böcker. Det måste inte vara finlitteratur, jag läser mycket fantasy gärna för unga vuxna, jag blir inte äldre än så.
Det kan vara fiction eller romaner. Fakta läser jag så mycket på jobbet så det vill inte läsa när jag ledig. Jag skriver själv också, men hinner inte riktigt med det, men det är roligt.
Vad är det mest spännande du varit med om?
– Gifte mig för tre år sedan, det var bra. Det var häftigt.