Furiös Zelmani tar skutan i hamn

Rader gapar tomma i Stora salen. Förutsättningarna för en intim Sophie Zelmani-konsert är alltså inte de bästa. Det bärs ut hela nio akustiska gitarrer på scenen inför det att Sophie Zelmani ska traska in och sätta sig på en trästol i mitten. Hon har vit vid klänning och gummistövlar. Dekoren är havsinspirerad, liksom hennes senaste och åttonde skiva The Ocean and me.
Roddaren får springa som en iller innan han provkört och stämt alla stränginstrument en sista gång. Inte mycket har hänt under de mer än tio åren som Zelmani släppt skivor. Men det är uppenbarligen så här det ska upplevas. Pianot och orgeln är helt överväldigande, det tar i och sveper storstilat iväg. Johan Lindström på pedal guitar är på maxad ingång. Fyller rummet. Sophie Zelmani skickar ut en gästbok för publiken att skriva i och börjar på raderna av skivans titelspår. Arrangemangen, trummorna, gitarrerna, sången, buzzar uppåt och framåt. Det rör sig som ett vatten och sjunde vågen är störst. Det är inte frustande och vilt men väl rofyllt och på samma gång stormande kommande. - Ni är väldigt tysta där ute, kontrar hon. Det är svårt att vara annat. Covern på Bob Dylans Most of the time är bekant, hon gör den viskande. Också här finns det stegrande, ett trilskande munspel tillåts dirigera. Rätt vad det är går skutan ut på osäkra vatten, vi har hamnat i något marscherande och argt. Det slutar lika kvickt som det kom, och vattenytan är kavlugn igen. När det går på tomgång och är jämntjockt, då åker tankarna. Det blir som-det-låter-på-skivan-segt. I can't change, sjunger Sophie Zelmani. Nej, det kan hon inte. Men låter det så här är det okej.