Fullvuxna volkalreflektioner

? GUD VAD JAG PRATAR!, utbrast Anders Ekborg vid något tillfälle i lördags, när han befann sig i Kulturens hus och en nästan helt igenfylld stora scenen där som andra stoppet på den konsert-turné som han för närvarande är ute på. Och det gjorde han ju. I och för sig. Men det var inspirerat och meningsfullt roligt prat; historier som gick in i och ut ur varandra (bland annat en som fick mig att skratta rakt ut och som handlade om Magnus Uggla och hans turnéband en gång för längesedan, på en kombinerad pizzarestaurang och kinakrog i Luleå; men den ska jag verkligen inte snärja in mig i här ? tag i stället kontakt med Anders Ekborg personligen och be snällt att han berättar den så gör han det säkert!) och som avlöstes av andra historier. Och sånt. I hur stor utsträckning som helst. Men främst sjöng han ju. Det var därför han var på besök i stan. Hur mycket och hur generöst som helst. Bellman, några Tom Lehrer, somligt från plattan Äkta vara som kom i höstas och naturligtvis även från de musikaler som han har medverkat så framgångsrikt i. Den ganska så anmärkningsvärt distinkta grejen med Anders Ekborg är alltså att han är en skådespelare som verkligen (utan alls något minsta tvivel och med helt genuin och äkta inlevelse) kan sjunga också. Vi upprepar förresten det där, för säkerhets skull. Han kan VERKLIGEN SJUNGA. Och han gör det GRANDIOST BRA. Förresten tycker jag att det är mest korrekt att kalla honom för en sångare som också spelar. Inte tvärtom. Alltför många skådespelare anser för övrigt att de är bra på att sjunga också. Men de är det inte alls. Det är inte alls många som kan sjunga, egentligen. De får lära sig formellt hur man sjunger när de genomgår Scenskolan. Men det betyder inte att de kan sjunga. På sin höjd talsjunger de på ett mycket teatraliskt sätt. Det är något helt annat det. Men Anders Ekborg sjunger alltså. På riktigt och på allvar. Bland annat imponerade han enormt starkt med en sång om en tågresa tillbaka dit där allting en gång började, som var rena rama bittermandel-pralinen. Och i en översättnings-trilogi av italienaren Carlo Cochetti; om de olika facetterna i en relation som till sist tillåts att krackelera, påminde han starkt om tematiken hos den medelålders Frank Sinatra, så som han i mitten av 60-talet förvaltade den på vemods-trängda och djupreflekterande plattor som Watertown och Cycles. Den skallerormsgiftige amerikanske satirikern Tom Lehrer tolkade även Lars Ekborg, alltså Anders legendariske och framlidne skådespelarfader, en gång på 60-talet. På en fortfarande minnes- och lyssningsvärd LP. Jag har din hand i min ? kommer man ihåg. Med ett diaboliskt leende. Bellmans Glimmande nymf tog det ?flera år innan jag förstod vad den egentligen handlade om?, sade Anders Ekborg och berättade vad den handlade om, för publiken. Avslutning före paus med den dramatiska Vem ser ett barn? ur musikalen Chess. I Vinden i min själ (lika med Michel Legrands The Windmills of Your Mind, ur 60-talsfilmen Äventyraren Thomas Crown, med Steve McQueen och Faye Dunaway) gick han ner på knä med mikrofonen. En inlevelse som man trodde hårt på. Underhållande verbal- dribblingar med trummisen Peter Milefors; i övrigt ett kompakt förtroendeingivande band som var med rakt över lag när det laddades med Fields of Gold, av Sting, något av Stevie Wonder. Och så Stunden är inne, ur musikalen Doktor Jekyll och Mr. Hyde. Bring Them Home, ur musicalen Les Miserables. Viken underbar värld (What A Wonderful World) och som extra, extra avslutning: Elvis Presley-högtiden Can?t Help Fallin? in Love with You. En fullvuxen kvalitetskväll var därmed vederbörligen värdigt avklarad. På vägen ut kommenterade några tjejer ur vänkretsen, med uppenbar förtjusning, att det ju även hade varit en visuellt trevlig kväll. Det hade nog roat Anders Ekborg mycket att få höra det.