Som barn åkte jag längdskidor i Jokkmokks SK. Under barmarkssäsongen var det bara att dra på sig springskorna. Jag kutade en och annan knattetävling men surade ihop så fort det kändes flåsigt och tungt. Avundsjukt bligade jag på lillbrorsans lätta steg och slog fast att löpning nog inte var min grej.
Vad som ändå fick mig att börja jogga i vuxen ålder vet jag inte. Kanske följde jag bara med strömmen. För ett par år sedan fanns Christopher McDougalls bästsäljare Born to run plötsligt på allas läppar. Jag fann mig omgiven av motionärer som inte enbart joggade några kilometer nu och då, utan som tränade målmedvetet och genomförde maratonlopp.
Innan jag visste ordet av joggade jag själv runt Skurholmsfjärden i Luleå ett par kvällar i veckan. Det som inledningsvis kändes oöverstigligt - att springa en mil - var snart en baggis. Jag gungade fram och lyssnade på musik, ljudböcker och radiodokumentärer. Sträckorna blev allt längre men hastigheten var av snigelkaraktär. Jag började fantisera om den heliga metamorfosen: att gå från joggare till löpare.
Nyligen fick jag boken Bli en bättre löpare med Malin Ewerlöf i min hand. Som medförfattare står Kenneth Gysing, journalist och löpfantast, bland annat känd för sina underhållande kåserier i tidningen Runner’s world.
Boken riktar sig både till nybörjare och till dem som har kommit igång och vill höja ribban. För riktigt erfarna löpare finns kanske inte så mycket att hämta, utom möjligen lite inspiration. Ewerlöf och Gysing täcker in det allra mesta men går inte på djupet.
Men vi vanliga dödliga får goda baskunskaper om olika slags löppass, löpskolning, vinterträning, styrketräning, stretchövningar, kosthållning, utrustning och teorier om löpning. Träningsprogrammen är skräddarsydda utifrån ambitionsnivå och målsättning.
Jag väljer att hoppa på ett 12 veckors grundprogram för halvmaran, eftersom mitt nästa mål är Luleå stadsmara. Det innebär ingen ökning av träningsmängden utan går ut på att maximera effekten av de pass jag kör under en träningsvecka. Ett bekvämt distanspass byts ut mot ett flåsigt (läs obekvämt) intervallpass.
Träningsupplägget är ungefär detsamma som i gratis- och betalprogrammen som
finns på sajter som marathon.se, med skillnaden att bokformatet ger avsändaren större möjligheter att bygga relationer. Målande texter och härliga löparbilder ger en "kokbokseffekt". Kanske kan man kalla det löparporr. Som läsare blir man i alla fall vanvettigt sugen på att kuta.
Det personliga tilltalet i boken gör det dessutom svårt att ställa in ett planerat träningspass. Man sviker liksom inte en löparkompis. Särskilt inte om hon heter Malin Ewerlöf.