MADELÉN JANSSON jobbade åt ett av landets ledande bagerier och var enda kvinnan på sin terminal. Hon vantrivdes och kände sig inte välkommen.
Madelén hade en känsla av att företaget inte ville ha tjejer. Hon fick de sämsta arbetstiderna, hon fick köra brödbil på sämsta distrikten och hon hade den sämsta lönen.
– Allting var bara sämst, säger hon och tittar ut genom köksfönstret i hemmet i Peräjävaara.
Femtio meter längre bort ligger Torneälven nerbäddad under is och snö och väntar på vårvärmen som ska få fart på islossningen. Det var hit till den lilla tornedalsbyn hon flyttade för snart ett halvår sedan.
Madelén hade svårt att hitta andra lastbilsjobb i Stockholm när hon fick tips om att det behövdes chaufförer till Tornedalen för att köra malm mellan
Kaunisvaara och Pitkäjärvi. Framtidstron kokade i Pajala efter gruvetableringen och aldrig tidigare hade kommunens slogan ”Framtid Pajala” känts lika stark. Sambon Henric stöttade henne i att vidga sitt sökningsområde.
EN HOPPFULL MADELÉN skickade en jobbansökan - men utan resultat. Det var tyst från det Peabägda företaget Cliffton som ansvarar för malmkörningarna.
När Madelén ringde för att kolla vad som hänt så fick hon lugnande besked, hennes ansökan fanns där och hon var fortfarande med i matchen. Men det gick det ytterligare ett år utan att någonting hände.
– När jag ringde upp dem igen så fick jag beskedet att de hade bytt anställningspersonal och att jag var tvungen att skicka en ny ansökan.
Hon gjorde ett nytt försök och den här gången hände det saker.
Madelén blev kallad till anställningsintervju och drygt en vecka efter att hon kommit hem till Stockholm igen fick hon ett telefonsamtal från åkeriet.
– De ville att jag skulle börja jobba om två veckor och jag blev lite paff, det var snabba puckar som gällde. Jag ringde upp min gamla arbetsgivare och sa som det var, att jag visste att de inte ville ha mig där och att jag ville ta ut min semester och sluta direkt.
Madelén mötte inget motstånd från bageriföretaget.
TILLSAMMANS MED sambon Henric Danielsson och den då treårige sonen William flyttade de 120 mil norrut och i november 2012 började Madelén på sitt nya chaufförsjobb. Hon var en av de 20 första malmbilsförarna som anställdes för att köra de 25 meter långa ekipagen med en maxvikt på 90 ton. Antalet chaufförer är i dag 70 stycken.
Det är 16 mil mellan gruvan i Kaunisvaara och avlastningscentralen i Pitkäjärvi utanför Svappavaara. Madelén hinner köra sträckan tre gånger på ett skift. Förarna utgår alltid från åkeriets serviceanläggning i Junosuando där det är rast innan körningen fortsätter - fullastade eller tömda.
Tätaste avgången mellan lastbilarna är just nu 22,5 minuter.
– Vi har otroligt bra stämning och det går inte att jämföra med mitt förra jobb. Vi har bra sammanhållning och företaget vill verkligen att tjejer ska söka hit.
Familjelivet har också blivit bättre när hon börjat jobba skift i stället för dagtid. När hon bodde i Stockholm lämnade hon hemmet i stadsdelen Råcksta vid halv fem-tiden på morgonen för att slippa rusningstrafiken. Hon var ofta inte hemma igen förrän sent på eftermiddagen. Det handlade inte om några fasta arbetstider utan att man jobbade tills jobbet var klart.
– Jag träffade nästan aldrig William under veckorna och det var jättejobbigt. Det kändes som att man var tvungen att ta igen allt man missat på helgerna och det gjorde att man blev stressad.
NU HAR MADÉLEN en schemalagd ledigvecka varje månad och lediga strödagar.
Som just den här tisdagen.
Både Madelén och Henric är lediga och William har fått stanna hemma från dagis för att få vara med mamma och pappa. Henric jobbade tidigare som licensspecialist åt ett företag som verkar inom IT och hemelektronik. Nu är han anställd som tekniker i Kaunisvaaragruvans laboratorium. Även han har skiftgång med en ledigvecka var tredje vecka.
De är överens om att fritiden har blivit mycket bättre och brukar skämta om det.
– Jag och Henric är verkligen inte vana att kunna träffas så mycket som vi gör nu. Det är nästan så att man i bland vill säga ”kan inte du åka iväg någonstans ett tag”, säger Madelén och skrattar.
STRESSEN SOM TIDIGARE alltid fanns närvarande har försvunnit. Att springa till tunnelbanan för att tjäna in tre minuter är en helt annan verklighet än den de lever i nu.
– Nu tänker man mer att det vi inte hinner i dag det tar vi i morgon, eller nästa månad, säger Madelén.
VI SÄTTER OSS I BILEN och åker från hemmet i Peräjävaara till servicekontoret i Junosuando. Madelén berättar att hon fick en två veckor lång grundutbildning i att köra de tunga Scanialastbilarna med de omtalade ansiktsporträtten längs sidorna. Som nyinflyttad sörlänning blev hon varnad för den branta backen i Masugnsbyn. I dag skrattar hon åt bybornas försök att skrämmas.
–” Oj oj oj, du kommer att glida bakåt, du kommer fastna, du kommer aldrig komma upp där”, fick man höra. Visst var man nervös och spänd efter allt snack men det var inte alls så farligt som det lät från början.
– Om det någon gång skulle vara halt så behöver vi bara meddela det så körs det ut sand.
Det skämtas mycket mellan lastbilschaufförerna under kaffe- och matrasterna på servicekontoret och med andra chaufförer som har sin arbetsplats längs samma vägsträcka. Kommunikationsradion i lastbilshytten är ett viktigt verktyg under körningarna. Bland annat varnar man varandra för vilt.
När vi senare möts av en lösspringande hund i Lovikka plockar Madelén direkt fram telefonen för att ringa och upplysa kollegorna som är i tjänst.
FRAMTIDEN FÖR NORTHLAND resources etablering i Kaunisvaara är fortfarande osäker. När nyheten om gruvbolagets ekonomiska kris blev officiell i februari höll Madelén och Henric som bäst på med att köpa hus i Pajala.
Inga kontrakt var dock påskrivna.
En fundersam Madelén ringde sin närmaste chef för att få råd.
– Jag sa ”alltså, vi står här och ska eventuellt köpa hus, är det värt det”? Han bara skrattade och sa att han inte visste mer än oss, berättar hon.
De hyr huset i Peräjävaara samtidigt som de fortsätter hålla koll på fastighetsmarknaden i Pajala.
MADÉLEN KÄNNER SIG TRYGG inför framtiden och går inte omkring och oroar sig för att allting plötsligt ska ta slut, att hennes lyckliga vägval ska förvandlas till en återvändsgränd.
Att gruvbolaget förra veckan meddelade att man gjort klart med finansieringen har stärkt hennes känsla.
– Gruvan kommer inte att flytta på sig så jag brukar tänka att det värsta som kan hända är att det blir nya namn på kläderna. Allting är ju uppbyggt och klart och vi har visat att det fungerar.