Det ska sägas direkt. Att springa Lidingöloppet sex månader efter en förlossning är inget att sträva efter för en nybliven mamma. Att göra det på tiden 2.23 är långt ifrån en rimlig målsättning för de flesta vardagsmotionärer. Men Annika gjorde det.
– Jag fattade aldrig att jag kunde springa eller att man skulle ta ut sig när man tävlar, säger Annika själv och beskriver en uppväxt i lilla Bredsel där hon spelade fotboll, red och tränade innebandy ”som alla andra gör”.
– Ett sommarlov hade jag som mål att springa två gånger i veckan, men det blev kanske bara varannan vecka.
Någonstans någon gång fick hon i alla fall höra att hon hade ett bra löpsteg och för sex år sedan bestämde hon sig för att springa Ferruformmilen och hon ville komma i mål under 50 minuter. Annika berättar att hon sprang utan någon som helst koll på tiden men ett par kilometer före mål stod Tomas och hejade med orden ”nu får du lägga på en rem om du ska klara det”. Annika sprang sitt första millopp på 48 minuter och hon blev sugen på mer. Träningsmängden ökade sakta men säkert och tävlingarna blev allt fler.
För tre år sedan började hon träna ”på allvar” och tack vare en mycket lätt graviditet kunde Annika springa ända in i graviditetsvecka 29.
– Jag kände ingen stress alls över att inte kunna träna den sista tiden. Då var ju bebisen det viktigaste, säger Annika som smög igång joggandet redan tre veckor efter förlossningen, något som heller inte rekommederas.
– Nej, man ska ju ha varit på efterkontroll innan man börjar löpträna igen men jag tog det väldigt försiktigt och varvade lite jogging med gång.
Snart trappade Annika upp löpträningen och den nyinförskaffade joggingvagnen har sedan dess blivit flitigt använd.
Förra året sprang Annika Lidingöloppet för första gången. Hon hade hört massor av skräckhistorier om banan och backarna och kände sig långt ifrån tillräckligt tränad för att sikta på en bra tid. Tyra var bara ett halvår och helammades fortfarande. Bebis och vagn fick följa med i tunnelbanan till startplatsen.
– Jag satt i ett buskage och ammade henne tio minuter före start och direkt efter målgång skulle hon ha mat igen. Loppet var inte så tufft som jag föreställt mig, jag kom i mål på två timmar och 23 minuter och när jag satt och ammade efteråt tänkte jag att det är ganska häftigt vad kroppen faktiskt klarar av.
Till skillnad från många andra blev Annika inte avskräckt av Lidingöloppet, inte ens den beryktade Abborrbacken fick henne att tveka inför att anmäla sig till loppet i år igen. Denna gång med siktet inställt på tiden 2.15.
I sommar har hon sprungit Ferruformmilen, Vårruset, Blodomloppet, Extreme running Dundret, Kivijärviloppet, Marknadsjoggen i Pajala, Granlunken och Marknadslöpet och slipat sin miltid till 38.31 men säger skämtsamt att hon är den ständiga tvåan efter Elisabeth Clausén.
Annika har inte gått helt skadefri genom träningssäsongen. Dagen innan hon i januari i år skulle åka på en efterlängtad träningsresa till Playitas skadade hon knäet på grund av överträning.
– Jag hade kört en tuff träningsvecka och nu skulle jag springa intervaller på löpbandet. Jag hade lite känningar i knäet men sprang ändå. Det var jättedumt för när jag sedan provade att springa på plats i Fuerteventura gick det inte. Jag linkade fram med Tyra i vagnen i kanske två kilometer, sedan fick jag ge upp och tränade i gymmet istället.
Hela vintern fick sedan ägnas åt rehabövningar som höftlyft och planka samt alternativ konditionsträning på cykel och crosstrainer. Med hjälp av dessa åtgärder och formgjutna sulor i skorna samt hjälp av en personlig tränare tog sig Annika tillbaka till löparspåret som inte bara bjuder på motion och en stund med egna tankar, det kan också bjuda på oväntade och oönskade möten.
Oftast springer hon hemifrån villan på Granön längs den grusade vägen fram till Ormbergsspåret.
– Jag har mött älgar med älgkalvar och befunnit mig väldigt nära en björn. När jag nyligen var på väg hem efter ett pass på Ormberget mötte jag en cyklist som varnade mig för att han precis sett en björn korsa vägen. Men vad skulle jag göra? Jag var ju tvungen att fortsätta hem.
Annika gillar utmaningar och har flera mål som väntar efter dagens Lidingölopp. Hon vill göra en svensk klassiker och i förlängningen även en Ironman och har därför anmält sig till en crawlkurs.
– Men jag har inte bestämt NÄR jag ska genomföra mina utmaningar, det får omständigheterna i livet avgöra.