1926 har jazzåldern nått sin höjdpunkt och medan kjolarna blir kortare och Charlestonfebern slår till kämpar musikerna med att spela de nya dansrytmerna på de gamla instrumenten. Samtidigt hittar svenskättlingen Barney Walberg, boende i Worchester, svaret i sin uppfinning "hi-hat". Själv kallar han det nya instrumentet för Perfection och det är här föreställningen Hi-hat Xpres börjar. En föreställning, som närmast är en historisk resa i cymbalens historia fram till dagens ljudbild, fylld av energi och fantasi. Hi-hat är ett projekt med syfte att synliggöra scenkonst skapad och framförd av människor med eller utan funktionshinder med nyskriven musik av den brittiske tonsättaren och kompositören Nigel Osborne.
Och slagverkskvartetten Kroumata levererar, som alltid. Tillsammans med dansarna skapar de en minimalistisk föreställning som berör på ett djupare plan. För här får den rullstolsburne ben och den gående får hjul, den småväxte bär den storväxte och möjligheterna blir oändliga. Och plötsligt blir det så tydligt vilken kreativitet och nyskapande nya konstellationer kan skapa, för i mötet mellan dansare med och utan funktionshinder skapas ett helt nytt rörelsemönster. De rullstolsburnas rörelser förlängs eller återskapas hos de gående när ensemblen tar publiken med på en resa från jazzens guldålder till det forntida Egyptens tempel och zigurrater i Sumer, där översteprästinnor spelade på cymbal när stjärnan Sirius steg i skyn för att hälsa Utu, Solens gud.
Och det är några av de tio scenerna som bjuds som bjuder på det lilla extra. I den inledande scenen Perfection visar Kroumata verkligen prov på sin skicklighet. Det är en maffig ljudbild de bjuder oss på. Scenen Alchemist, en skuggteater, är inte bara mycket vacker utan ger också prov på föreställningens lekfullhet och fantasi. Här blir en elrullstol till en båt när alkemisten år 1623 ger sig ut på en resa från Armenien till Istanbul med en ovärderlig hemlighet. Även stumfilmen, Kroumata, the movie är ett extra intelligent inslag under denna tänkvärda föreställning.
Och när sedan den ensamma cymbalen bärs över scenrummet före avslutningen, där en av de funktionshindrade tillsammans med sin meddansare går rytmiskt över scengolvet blir symbolen så ytterst vacker. Tillsammans kan man göra underverk.