?Folk skrev demokrati överallt?

Det gamla kommunisthotellet, Kyjev, där partieliten brukade ta in, kommer säkert att bli kultförklarat om några år med sin gigantiska entré, mörka korridorer, oroväckande långsamma hiss och mycket speciella 1970-talsrum helt inramade med bruna heltäckningsmattor. Hotellet har charm, men det är otroligt skönt att komma ut. Det är februarikväll och lätta snöflingor yr i kvällsluften när vi promenerar över den öppna platsen framför Bratislavas stolthet, den gamla ärkebiskopens rosa palats, rådhuset. Om några dagar hänger flaggorna uppradade där, EU:s flagga, den slovakiska, ryska och den amerikanska flaggan. Bratislava laddar upp inför landets historiska toppmöte mellan Vladimir Putin och president George Bush. För 15 år sedan var det mötet helt otänkbart. Bara några gator bort, på Hviezdoslavovogatan, vid amerikanska ambassaden, ska Amerikas president tala direkt till det Slovakiska folket. Säkerhetspådraget är enormt. Underrättelsetjänsten har förberett inför mötet och dagen innan själva besöket har innerstaden spärrats av på flera ställen. Hundratals uniformerade poliser har intagit staden. Bland Slovaker vi talar med finns de som tycker att toppbesöket kostar alldeles för mycket pengar för skattebetalarna, att mötet lika gärna kunde vara någon annanstans, men det sätter åtminstone Slovakien på kartan. ? I går på nyheterna intervjuades amerikaner om var Slovakien ligger, en del trodde att det var huvudstad i Jugoslavien, berättar Andrea Krivosíková. Det är lätt att förstå varför turister åker till Bratislava. Den gamla stadsdelen är fantastiskt vacker. Det känns som i en gammal film när man promenerar genom de smala mörka kullerstensgränderna, skenet från gatlyktorna får blicken att dras mot det upplysta gröna taket på rådhuset. Floden Donau flyter genom staden och det finns många fina caféer med otroliga bakverk, kaffe som serveras till var och en på en liten bricka och det går att hitta många restauranger. En kväll står en gammal kvinna mitt på torget i mörkret och tigger pengar. På dagen är det en annars sorts brus. Folk är på väg, vackert och färggrannt klädda och många färdas med spårvagn. Det gäller att korsa spårvagnsspåren snabbt för trafikljusen slår om till rött på några sekunder. Stora reklamannonser täcker husväggarna och det finns affärscentrum med små restauranger och butiker. Utanför ett affärscentrum syns folk som har det sämre. Där står också en ung kvinna och delar ut lappar, till språkundervisning i engelska. En bit utanför Bratislava är Andrea och Denisa Krivosíková uppväxta. Det är Andrea som är storasyster och hon kommer ihåg det gamla kommunistiska systemet i Slovakien lite mer än sin syster. I och med kommunistiska diktaturens fall 1989 fick människorna plötsligt fritt resa utomlands. Redan för några år sedan åkte Andrea i väg och arbetade som au-pair i Holland två år, på Island några månader och har nu flyttat till Sverige, ända till Luleå. Hon träffade sin nuvarande sambo i Luleå på semester i Bulgarien. Till slut flyttade hon till honom. Nästan alla hennes kompisar har lämnat Slovakien. Många har flyttat bara till Wien, sex mil från Bratislava. Österrikes huvudstad och Bratislava lär vara de två huvudstäder i världen som ligger närmast varandra. Men Andreas lillasyster Denisa är kritisk. Hon tycker att hennes syster och kompisar borde stanna kvar i Slovakien. ? Jag vill inte flytta från Slovakien och jag tycker att många av mina kompisar bara åker i väg för att de har träffat en pojkvän. Det tycker inte jag är bra. Jag hoppas på en framtid här, säger hon. I det kommuniststyrda Slovakien var Andreas och Denisas mamma en högutbildad ingenjör men hon fick aldrig arbeta med sin profession eftersom hon inte var medlem i det kommunistiska partiet. Hon fick i stället arbeta som assistent på en fabrik och hade mycket sämre lön än som ingenjör. Många människor i Tjeckoslovakien blev bestraffade och utestängda från arbetslivet på det sättet. Både Andrea och Denisa var dock med i partiets ungdomsorganisation och där lärde de sig en del partipolitik men mest var det bara lek. I skolan läste de ryska som främmande språk men ingen engelska. Det var otänkbart. Andrea minns en gång en pojke i skolan som hade lyckats komma över en affisch på popidolen Madonna. Det gick inte att köpa CD- eller LP-skivor med Madonna i affärer i Slovakien. Sådan musik kom insmugglad från Väst och såldes på svarta marknaden, så alla visste att den elev som kunde bjuda högst för Madonnaaffischen skulle få dyrgripen. När den kommunistiska diktaturen föll 1989 var Andrea 13 år och Denisa åtta år. De pratar aldrig själva om den tiden nu. Det känns så länge sedan. Som något som varit, men är över.Men de minns en hel del. ? Jag var så besviken för jag var för liten och hann aldrig få ha pionjärernas uniform, men jag kommer i håg att det kom så mycket nya kläder i affärerna. Innan 1989 hade alla samma kläder från ett och samma tjeckoslovakiska företag, och det fanns mest musik från Östeuropa, minns Denisa och skrattar. Alla böcker i historia och litteratur i skolan byttes ut. Brevvännerna i Ryssland -? som alla slovakiska skolbarn var tvungna att skriva brev till varje vecka, brev som deras lärare kontrollerade så att det inte skulle stå något negativt om landet ? de brevvännerna försvann bara plötsligt. När Berlinmuren föll 9 november 1989 flydde östtyskar till väst via Tjeckoslovakien. I november hölls en stor demonstration i Prag och många skadades när polisen skingrade demonstranterna. I Prag brände sig studenter till döds, så revolutionen var inte så fredlig som den beskrivits, tycker Andrea. Den kallas ?sammetsrevolutionen? . I december 1989 avgick Gustav Husak. Landets nye president blev Vaclav Havel och landet började demokratiseras. ? Jo, jag minns att det stod skrivet ?demokrati? överallt på stan. Folk var som galna. De kunde skriva vad de ville, demokrati, demokrati stod det, berättar Andrea. ? Det var inte frihet i det gamla systemet, säger Denise. ? Man kunde inte resa utomlands och inte säga och skriva vad man ville. I skolan i samhällskunskapen måste man veta allt om kommunistpartiet, vad alla politiker hette. Det fanns inget annat. Vi tänkte inte heller att det fanns något annat för oss att ha, säger Andrea. Efter första världskriget var Tjeckoslovakien ett land med blomstrande industri men det fanns stora klasskillnader och kravet på självstyre växte hos slovakerna. När Frankrike och Storbritannien skrev under Münchentraktatet 1938 gick de med på att Tyskland styckade upp Tjeckoslovakien och Hitler intog i stort sett hela nuvarande Tjeckien. Slovakien som intogs av Ungern och Polen vände sig till Tyskland som gick med på att Slovakien blev en egen stat, men en lydstat till Tyskland. År 1944 intog Sovjetunionen Slovakien och Tyskarna drevs ut. År 1946 vann kommunisterna valet i Tjeckoslovakien som hade återupprättats. Kommunismen i Tjeckoslovakien var starkt styrd från Moskva och Stalin. När kommunism ?med det mänskliga ansiktet? skulle genomföras i Tjeckoslovakien av reformvänliga kommunister som Alexander Dubcek i slutet av 1960-talet slogs försöket ner. Det fanns en stor oro att andra länder i Östeuropa skulle följa Tjeckoslovakiens exempel med demokrati. Militär från Sovjet med stöd av Warszavapaktens medlemsländer Polen, DDR, Ungern och Bulgarien (inte Rumänien) invaderade Tjeckoslovakien 1968. Det är det enda gemensamma militära ingripande som Warszavapakten har gjort. När Husak tog över som partiledare för kommunisterna 1969 gjordes stora utrensningar inom partiet. Alexander Dubcek var en av dem som kidnappades och fördes till Sovjet. I 20 år levde han övervakad som fabriksarbetare i Tjeckoslovakien men 1989 var han en av segrarna tillsammans med Vaclav Havel. Andrea kommer ihåg att människor fortfarande efter 1989 skrämdes av den gamla kommunisteliten