Fokus på tystnad: Peter Englund om tystnadens historia

Peter Englund har en förkärlek för att skriva om annorlunda ämnen. Tystnadens historia är ett sådant och även om han påpekar att han inte är någon expert på ämnet så kan man lugnt säga att han är lite mer insatt. - Jag är intresserad av mer ovanliga historiska fenomen, berättar Peter Englund. - Det här med ljud och inte minst tystnad, är ett sånt där lite udda men intressant historiskt fenomen som jag tycker om. Det tillhör den typen av ämnen som är svårfångade, för du kan inte gå in i ett arkiv och plocka fram en färdig mapp där det står "tystnad". Istället får man leta efter historiska lämningar och källor på annat håll. Det mesta har han hittat mellan raderna i böcker som egentligen handlar om någonting annat. Tystnadens problematisering
Englunds essä börjar med att han hör ett ljud han aldrig hört förut: ljudet av snö som faller. Det blir utgångspunkten för en historisk översikt av hur den vardagliga ljudbilden förändrats genom tiderna och hur det också har förändrat vår syn på tystnaden. - Tystnad som fenomen har ju alltid existerat men tystnaden som ett problem uppstår i och med att dess motsats uppstår. När bullret blir till, det är då man upptäcker tystnaden på riktigt, och börjar se det som något åtråvärt och fint. När uppstod buller? - Det är något som infinner sig med industrialismen då vi får andra kraftkällor. Givetvis har den utvecklingen också att göra med att kulturen blir mer och mer urban. Städer är, och har alltid varit, bullrigare än landsbygden, dels eftersom de har en högre koncentration av människor men också för att stadsmiljön fungerar som en ekokammare som förstärker ljuden. - Det här händer under tidigt 1800-tal, men det stora genombrottet för ångmaskinen dröjer ett tag in på 1800-talet. Den stora upptäckten av tystnaden kommer någonstans där, som en reaktion mot industrialiseringen. Den gamla ljudvärlden
De stora historiska dragen i tystnadens historia kretsar framförallt kring ett före och ett efter den industriella revolutionen. Längre tillbaka i tiden än så var den vardagliga ljudbilden helt annorlunda jämfört med den vi har i dag. För det första fanns det nästan inga onaturliga ljud och ljudnivån blev också därefter. I äldre tider var till exempel kyrkklockan den högsta ljudkälla som fanns, bortsett från åskdån och kanonskott. Ljudet från en klockringning kunde då höras på väldigt långt håll - i dag skulle samma ljud dränkas i stadsbullret. Därför fick kyrkklockan också en väldig betydelse för människorna. Dels för att den utbringade ett så kraftigt ljud men också för att ljudet var budbärare som kunde innehålla väldigt mycket mening. Kyrkan besatt både andlig och akustisk makt. I staden dominerades ljudbilden framförallt av mänskliga röster och det i mycket högre grad än i dag. Vilket är rätt logiskt med tanke på att det var ett analfabetiskt samhälle. Bullrigare värld
Trots dessa skillnader är det inte heller så enkelt att man kan säga att världen var tystare då. Men ljuden var annorlunda och framförallt långt ifrån lika bullriga som i dag, menar Peter Englund. - Den ögonblickliga skillnaden handlar givetvis om att vi lever i ett samhälle som är så oerhört mycket bullrigare nu än vad det var före industrialismen. Och bullret kommer väldigt mycket med industrin när vi får kraftkällor som låter så förbannat. Det är en akustisk revolution, tror jag att jag skriver, och den har vi aldrig kommit ur. Vi lever fortfarande i en extremt bullrig värld. Är det någonting negativt? - Ja det vill jag påstå, av många olika skäl. Bland annat därför att den ökade ljudnivån får följden att vi blir okänsligare själva. Förutom att en del får rena hörselskador så hör vi mindre och mindre. Bullret föder någonslags överröstningskultur, något som man känner till om man har varit på ett dåligt dagis - alla skriker lite högre för att höras. - Som jag ser det finns det inga fördelar med att leva i en bullervärld. Jag tycker buller är extremt fult. Det är en nedsmutsning av våra öron. Englund har själv en hörselskada som han fick när han jobbade som krigsreporter i Bosnien. - Det var en serbisk stridsvagnsgranat som satte ned hörseln på mitt vänstra öra. I vissa lägen hör jag dåligt och jag känner nog att jag har tappat bort en väldigt massa ljud. Förlorade ljud
Det är något han påpekar: att det är ljuden snarare än dess motsats som vi har tappat bort. - Det är inte tystnaden vi förlorar för absolut tystnad finns inte. Om allt ljud upphör kommer vi istället att höra ljudet av blodet som åker runt i våran egen kropp. Däremot innebär en hög ljudnivå att en väldig massa små ljud går förlorade för oss. Det var därför som jag började berättelsen med att berätta om den gången jag hörde snö falla. Det finns någonting melankoliskt i tanken på de förlorade ljuden och Englund är också smått nostalgisk i sin skildring av ett snöfalls stilla knastrande. Det är en minnesbild över något som gått förlorat. - Att jag hörde det där tror jag var någonting fullkomligt unikt. Om man sedan lägger till serbiska stridsvagnsgranater och annat så har jag insett att jag aldrig mer kommer att höra snö falla. Det är lite sorgset även om det inte är någonting jag vill rusa ut på gatan och ta gisslan för. - Men de finns kvar där, alla de ljud som man hörde under medeltiden och även de väldigt små ljuden. Det är bara att vi inte hör dem längre och det är en av de största förlusterna vi har gjort. Bullrets glansdagar
Bullret har inte alltid haft en negativ innebörd. Före industrin och "bullervärldens" intåg var det precis tvärtom. - I essän skriver jag om en dagbok från 1700-talet i vilken det visade sig att alltid när det var lite festligare och roligare, då bullrade man som tusan. Man ringde i klockor, smällde smällare och sköt saluter. Det var en tid då världen var så tyst att man firade genom att bullra. - Sedan när världen blev väldigt högljudd förlorade bullret sin karaktär, framförallt det att buller var något festligt, vilket alltså är den ursprungliga positionen. Då blir det istället åtråvärt att komma undan sånt där buller. Allting som blir sällsynt kan dessutom i ett senkapitalistiskt utrymme ta en varuform, som det tydligen har gjort. Man köper sig upplevelser vilket jag på ett vis tycker låter hel-koko. Men samtidigt kan jag förstå mekanismen bakom det. Är det verkligen tystnad som vi åtrår eller tror du att det snarare kan handla om stillhet? - Jag skriver ju det i den där essän att absolut tystnad inte finns. Vad vi möjligen kan söka är de där små ljuden som annars försvinner. - Men när man paketerar det här till en vara, då tror jag inte det handlar om tystnad utan då handlar det om något annat, om att komma bort. För annars skulle det kunna handla om deprivationskammare (en slags helt tyst, mörk och vattenfylld tank)och det är det inte tal om. Det handlar snarare om att komma undan och där är avsaknaden av buller ett tecken på att man sluppit undan. Att tystnaden är åtråvärd, är det något som är unikt för vår tid? - Ja, det vill jag påstå. I äldre tider fanns det en rätt negativ konnotation till tystnad. Till exempel hängde det ihop med leda. Då man verkligen ville skoja till det och ha det festligt, då skulle det låta och dåna. Då tyckte man om buller. På gång med ny bok
Peter Englund befinner sig just nu i slutfasen med arbetet på sin nya bok Stridens skönhet och sorg som har underrubriken "första världskriget i 206 korta kapitel". Tanken är att den ska släppas till hösten i samband med 90-årsjubileumet av krigets slut. Måste du ha tyst när du arbetar? - Nej, jag är rätt bra på så vis för jag har inga större problem med att koncentrera mig. Det är något jag har kvar från när jag gjorde lumpen uppe i Boden: att jag kan sova var som helst, och det är samma sak när jag arbetar. När jag väl blir intresserad av någonting så försvinner världen. Lyssnar du på musik när du arbetar? - Ja det gör jag ofta men inte nödvändigtvis. Framförallt lyssnar jag på italiensk opera och det helt enkelt för att där förstår jag inte orden, så då börjar jag inte lyssna på dem. Jag kan inte lyssna på sånt med ord jag förstår för då kan förtrollningen brytas och så börjar jag tänka på vad de säger. Italiensk opera fattar jag inte, man känner bara känslan. Är ljud som betyder något mer störande än vanligt buller? - Det tror jag är sant fast det borde man nog hellre fråga en kognitionsforskare. Men det är givetvis så att vi lär oss snabbt att filtrera bort ljud som inte är viktiga och vi söker de betydelsebärande ljuden av olika slag. Man lär sig att sortera bort vardagsdrönet. Den där förmågan att filtrera bort ljud tror jag är nödvändig för vår överlevnad. Oljud inte alltid oljud
Även om oljud i sig är betydelselöst så har själva ordet "oljud" en innebörd. Den omsvängning som har gjort att buller förändrats från att vara något bra till något dåligt går även att spåra i ordens historia, berättar Englund: - Det finns en antydan om att ordet "oljud" från början betecknade tystnad, rent etymologiskt. Alltså "o-ljud", som "icke-ljud". Men även om ordet inte hade samma innebörd som det har nu så hade det ändå samma negativa klang då. Oljud är dåligt även under tidig medeltid, det är o-ljud och det är ingenting bra. Det kan verka lite paradoxalt. - Många gånger kan man vara behjälpt av etymologin när man studerar historia, men utöver det med oljud finns det inget mer att spåra kring tystnadens historia i språket, säger Englund. Däremot kan ords betydelse vara en hjälp för att skönja trender och framtidsutveckling. Till exempel har de svenska orden "oljud", "brus" och "buller" en väldigt negativ innebörd medan "tystnad" står för någonting positivt. Men jämför man med engelskans "noise" så står ordet för något mycket mer positivt och eftersträvansvärt. Där har det skett en liten omsvängning igen, kanske framförallt inom vissa musikgenrer. Vad tror du att det beror på? - Med möjligheten att dra på ordentligt kan följden bli att man förväxlar volym med upplevelsen, och för att det känns i kroppen så blir det en garanti på att det är kraftfullt i sig. På sätt och vis kan man nog säga att det är en rest av den ursprungliga inställningen till buller som något festligt. Det finns fortfarande den kopplingen bakåt, att det som är roligt låter mycket. Kul som är tyst - vad är det för kul? Att läsa böcker är ju en väldigt tyst sysselsättning. Och skriva böcker. - Fast det var det ju inte från början heller. Det ursprungliga bokläsandet är ju alltid högläsning inför andra. Men det är sant, det är både tyst och kul. Fast det är ju en annan typ av kul.

Fokus på tystnad: Peter Englund om tystnadens historia

Historiker, bästsäljande författare och ledamot i Svenska Akademien. Bodenbördige Peter Englund är en man som låter höra om sig. Men i essän Tystnadens historia har han slagit ett slag för det tystlåtna. Som han själv skriver: "tystnad finns inte, och den har lång historia".