Tidigare i år kom han ut med sin andra fotobok där han vidgade sina vyer från Malmberget till hela Norrbotten. Nu uppmärksammas Erik Holmstedt, 60, med prestigefyllt fotopris.– Det känns väldigt hedrande, säger han.
Hur började din fotografiska bana?
– Jag gick fotoskolan på Bergnäset i Luleå i början av 1970-talet. Sedan jobbade jag på tidningar fram till mitten av 1980-talet, bland annat på Norrbottens-Kuriren, Piteåtidningen och Västerbottens folkblad. Därefter har jag jobbat som frilansfotograf och haft olika projekt med fotoutställningar och böcker.
Var det ditt eget val att lämna tidningsbranschen och bli din egen chef?
– Ja det var det. Jag kände att jag hade gjort mina år och att det var dags att göra någonting annat. Det var en jätterolig tid men till slut kände jag en sorts mättnad. Jag ville utvecklas både som människa och fotograf och hitta nya vägar.
Har du någongång ångrat dit vägval?
– Nej, men visst kan jag sakna tjusningen med att vara tidningsfotograf. Man är ju liksom på hugget och i händelsernas centrum. Men jag gör fortfarande reportage när jag jobbar åt olika fack- och branschtidningar.
Du gav ut din andra fotobok tidigare i år, vad kan du berätta om den?
– I den har jag utvidgat mitt område till att skildra Norrbottens utveckling. Jag har bilder från 1994 och framåt, enskilda bilder som tillsammans skapar en helhet. Platser som på ett eller annat sätt påverkats av mänsklig verksamhet. Antingen har de blivit lämnade eller är i någon form av uppbyggnadsskede. De handlar om processen när folk flyttar från skogslandet till industriorterna.
Det är bara platser, inga människor i boken, varför?
– Jag jobbar så med mina egna projekt. Jag har inte med inte så många människor utan det är mer en reflekterande och eftertänksam fotografering. Människorna finns där på det sättet att det är de som jobbat med de här platserna. De som lämnat sitt hem eller de som bygger upp det nya industrisamhället.
Kan det vara skönt att slippa människor?
– Ja, det blir en kontrast till att jobba som reportagefotograf där man måste rycka och slita i folk för att få dem att göra sker som man tycker är viktigt. Här är det bara platsen som är viktig. Det handlar mycket om att vänta in rätt tillfälle, att återkomma för att få rätt ljus och rätt stämning.
Åker du runt mycket och söker platser?
– Ja, jag är ute rätt mycket och kör, jag kan länet ganska bra. Ibland kör man efter ödevägar och hittar övergivna platser och då stannar man självklart till och försöker hitta motiv.
Du är uppvuxen i bostadsområdet Malmsta i Malmberget och har dokumenterat samhällsomvandligen i din första fotobok som kom 2008, vad känner du för den utvecklingen?
– Det är gruvan som dominerar och processen är oåterkallelig. På något sätt måste folk anpassa sig men jag tycker inte att LKAB har skött det så snyggt. Många invånare har farit ganska illa. Jämfört med Kiruna som har en planerad stadsflytt så har omvandlingen i Malmberget gjorts på ett ganska vårdslöst sätt där man stängt en gata i taget och flyttat ett hus i sänder.
Hur var det att växa upp där?
– Det var spännande för det var en jäkla utveckling. Det byggdes ny skola, ny biograf och nytt Folkets hus. Folk hade jobb och det hände saker. När man tittar i backspegeln funderar man över var allt det där tog vägen. Det gick så snabbt.
Har det känts jobbigt att se barndomsorten förändras?
– Jobbigt är kanske fel beskrivning. Jag har med häpnad följt utvecklingen.
Du har haft många utställningar genom åren, bland annat i USA, Ryssland och Japan, hur kom de till?
– Jag har jobbat i olika konstellationer med människor som haft utställningar, jag har fått stipendium och på så sätt fått kontakter och förfrågningar. Det är jättekul att få möjligheta att åka runt, man får någon slags bekräftelse på att det man gör är intressant för andra människor.
Vad blir ditt nästa projekt?
– Det är fortfarande i sin linda och bara en idé som snurrar i mitt huvud, men jag funderar på en slags fortsättning på det jag gjort. Kanske någonting om gruvorna i länet, det är ju lite hett just nu. Men jag vet ännu inte hur jag ska angripa ämnet.
26 oktober kommer du att få K W Gullers stipendium av Nordiska Museet, vad betyder det för dig?
– Det känns väldigt hedrande för vad jag vet så är det ingen i Norrland som fått det här priset tidigare. Nordiska Museet har tidigare varit väldigt storstadskoncentrerade i sina val men nu höjde de blicken och det känns kul.