Fnitter, flabb och en och annan rodnad ....

HELGKÅSERIET Sitter kvar vid min skärm och försöker se -oberörd ut. Det går snart över ... Nej, det är inte alltid det passar sig att skratta högt. Inte ens ett litet fnitter kan man kosta på sig om man i vissa situationer vill framstå som något så när vuxen, alternativt politiskt korrekt. Har just öppnat ett bildmail från en kollega med en illustration som man nog utan ta i skulle kunna kalla sexistiskt. Kan man skratta åt en hejdlös drift med det motsatta könet? Får man skratta? Eller ska man resa sig upp, styrd av en sedan länge inövad ryggmärgsreflex (kan -reflexer vara inövade, sitter de inte per definition bara där oavsett vett och vilja ..???) och hålla ett brandtal för alla människors lika värde -oavsett kön, ålder, klass och nationalitet? Nja, jag vet inte riktigt. Och ibland hinner man inte tänka -innan -munnen bara far upp och häver ur sig något gutturalt som ekar -mellan väggarna. Tyvärr skrattar jag ofta åt ?fel? saker. Hinner liksom inte -stoppa -eländet innan det är länge sedan för sent. Saknar -kanske någon liten men avgörande färdighet när det gäller -impulskontroll. Ibland kan det nästan kännas som ett smärre lyte. Men det kan också bli lite problematiskt om man ska anpassa sin -humor efter omgivningen, speciellt eftersom omgivningen har en -tendens att variera. Det man skrattar åt tillsammans med väninnorna över några glas vin, kanske man inte direkt ska avslöja att man finner -komiskt på ett redaktionellt morgonmöte. Eller är det kanske just det man ska göra ? konstant skratta på fel ställe och se vad som händer? Inget för barnaöron Ibland kan jag dock tendera att inta en fegt försiktig inställning. Skulle till exempel se ett avsnitt av Coupling som under en sommar -sändes redan 19.30. Det var tufft ska jag säga, särskilt som den lilla satt intill i soffan och -redan vid första skrattsalvan såg ut som ett kryss och undrade vad som var så roligt. Ja, vad säger man? Hur förklarar man att det mamma -finner ytterst roande är något så dödens skämmigt och samtidigt banalt som ett -hyfsat grovt sexskämt. Resten av avsnittet undvek de vuxna i rummet nogsamt att få -ögonkontakt med varandra. Vi klarade det, nästan, men var -rörande överens att den tidiga sändningstiden nog fick fälla -avgörandet. Vi stod över vidare tittande. Det skulle ha blivit allt för pinsamt och den lillas öron skulle ha skrumpnat ihop medan hon flytt soffan för normalare -sällskap. Humor som vattendelare Säg mig vad du skrattar åt och jag ska säga dig vem du är. Snubbelhumor à la Papphammar till exempel. Hur många vuxenpoäng kan det vara på att trilla ur soffan av skratt när Gösta Ekman, iförd rullskridskor, pulvriserar en inredning medan han förtvivlat försöker svara i telefonen? Inte många om du frågar mig. Nåväl, jag tröstar mig med att kanske plocka points på annat håll... Eller ta NileCity. Under de år i början av 1990-talet som serien gick var den något av en vattendelare på redaktionen. Några av oss, ja jag -tillhörde flabbarna även då, vek oss dubbla över nattdesken och -kunde knappast läsa korrektur för alla skrattårar. Andra satt och tittade -ömsom på TV-skärmen -ömsom på oss och undrade stilla vad det var som var så kul. Fortfarande har vi i fanklubben några höjdaravsnitt ? -Robert -Gustafssons rollfigur Sudden som rapporterar från finalen i -parallellyoghurt kommer högt upp på listan ? som vi bara behöver -prata om för att trilla tillbaka i fnittret. Skrattar bäst ..? Sen finns det ju dagar när man verkligen kan hålla sig för skratt. Och dagar då man på fullaste allvar tror att verkligheten är skruvad, att det man upplever måste vara ett absurt avsnitt av Dolda kameran. Då är det inte roligt förrän möjligen många år senare när man kan skratta åt -eländet i trygg vetskap att man faktiskt överlevde. Om man har en tendens att skratta utan att tänka över -konsekvenserna, händer det nämligen att man babblar på med samma konsekvensneutralitet, eller konsekvensnaivitet kanske man skulle kunna säga. Sådant blir bara roligt i efterhand. Möjligen finns det samordningsvinster att göra på området. Att tänka först och tala sedan. Att analysera först och skratta sen. Väga för och nackdelar av tillbuds stående handlingsalternativ och först därefter göra medvetna och vuxna val. Att skratt eller inte skratta. Men hur kul skulle det vara? Då tror jag nog att jag väljer skammens rodnad av och till och ett flabb för mycket har väl ingen dött av, vad jag vet? Trevlig helg!