Lisa Backman, 17, och Emma Espling, 16, är båda uppvuxna in i folkdansen och följt med sina föräldrar ända sedan de var riktigt små. Dansade började de med så snart de kunde gå.
– Gemenskapen är så kul, här spelar åldern spelar ingen roll utan man är kompis med alla och umgås oavsett ålder, det är ju intresset som vi har gemensamt, förklarar de.
Lisa och Emma har även varit med och vunnit i koreograferad folkdans.
– Vi gick med i dansgruppen Down North så fort som vi var tillräckligt gamla för att vara med. För två år sedan vann vi SM-guld tillsammans med laget i Linköping. Laget har nästan alltid tagit medalj varje gång som man tävlat, vi vann till och med så ofta att det till slut var folk som ville ändra reglerna, berättar de med ett skratt.
Vad gör er så bra?
– Det är framför allt vår ledare Frida Olausson som får ut det bästa av oss. Hon har själv tränat och tävlat en del, vi träffas ett par helger per år och då danstränar vi intensivt tillsammans, då har vi såklart under året dansat i föreningen så att man tränar på eget håll också, berättar Lisa Backman.
Har ni någon favorit av alla danser?
– Ja det finns så många, men nordlandspols är en klar favorit. Det är en norsk dans som är så fartfylld så man får hoppa och stampa och musiken är så härligt glad.
Det är fortfarande en ganska hög medelålder i föreningen, även om en hel del yngre också är med.
– Framför allt är det en majoritet av äldre här i Norrbotten, men det brukar dyka upp en del yngre personer vid spelmansstämmor och festivaler. Och ser man från Umeå och söderut dyker det upp betydligt fler yngre. När jag var på läger utanför Sundsvall var det ett 50-tal ungdomar i åldrarna 12–25 år där.
En stor del av folkdansen handlar också om kläderna. Lisa har fått ärva sin mammas dräkt som hon sydde då hon var i samma ålder.
Men att ha folkdräkt är inget måste för att dansa, tvärtom. Alla är välkomna oavsett klädsel, konstaterar Lisa och Emma.
– Jag har den för att jag känner mig fin i den, men det är inget krav och ingen kommer kolla snett på en om man har på sig något annat, menar Lisa.
– De flesta har ju ingen dräkt utan det fungerar med vilka kläder som helst. Det är inte ens på dansuppvisningar som man har dräkt utan är bara mer enhetligt klädda, säger Emma.
Elisabet Martinsson är en av medlemmarna i gillet som specialiserat sig på folkdräkter. Hon kom in i folkdansen redan som barn via sin mamma som ägnade sig åt det.
– Hon ville ofta dansa med mig hemma i köket, men då avskydde jag det. Det var inte förrän jag följde med till ett gille och insåg att jag redan kunde alla danser som det blev riktigt roligt. Och sedan dess har jag varit fast. Så 1960 började jag dansa med laget, så jag har varit med ett tag, berättar hon.
För Elisabet kommer alltid dansen i första hand. Men med dansen följer även intresset för dräkten. Hennes stora inspirationskälla hette Vifast Björklund som påverkade hela folkdansrörelsen i Norrbotten och synen på folkdräkten.
– Vifast Björklund såg till att både en kvinnodräkt och en mansdräkt från Nederluleå och Överkalix togs fram, och de förlagorna finns nu på Nordiska museum. När det gäller dräkt och dans och folkliv i allmänhet är han en ikon, som borde ha fått mer uppskattning när han levde, konstaterar hon.
Elisabets eget intresse för folkdräkter säger hon är mycket tack vare honom.
– Under sent 70-tal var jag med i distriktet och jobbade med dräkter. Min man Bengt har varit folkdansledare och tyckte att det var viktigt hur man såg ut när vi hade folkdansuppvisningar. Och då skulle man vara klädd så som man såg ut på gammalt tillbaka. Man ska ha något på huvudet för det hade man fram till 1930, och ännu tidigare tillbaka fick man inte gå ut utan huvudbonad för då var man oanständig. Under den här tiden bodde vi i Gällivare och det var många som var intresserade av att sy sina dräkter så riktiga som möjligt. De flesta sydde upp kopia av dräkten från Överkalix. I dräkten från Nederluleå har man satt ihop plagg från olika delar av länet – livet kommer från Gäddvik och kjolen från Sundom, medan särken kommer från Överkalix. På så sätt har man gjort en rekonstruktion av en folkdräkt, förklarar Elisabet som tycker att det är helt i sin ordning att plocka ihop klädesplagg från olika delar.
– Många tror att en folkdräkt ser ut på olika sätt beroende på vilken bygd den kommer ifrån, men det stämmer inte, det är kläder från en viss tid som man försöker efterlikna. Nu ser dräkterna ut så som de såg ut innan 1850. Sedan har det blivit variationer utifrån vad man tyckte bäst om i olika delar av länet. Exempelvis i Luleå tyckte man mer om brunt medan man i Överkalix tyckte bättre om rött så då har de färgerna fått följa med.
Den gröna Norrbottensdräkten är det enda undantaget, och gäller för hela Norrbottens län.
– När det blev modernt med folkdräkter så tillsatte man en kommitté som tog fram en dräkt som skulle gälla för hela länet. Och 1912 presenterades den här fina gröna folkdräkten som jag bär nu. Det har gjorts försök att förändra dräkten genom att lägga plagg och färger som inte hör hemma här, men nu försöker vi utgå ifrån den ursprungliga folkdräkten.
Nu arbetar Elisabet som representant för Folkdansringen tillsammans med Norrbottens museum, länshemskonsulenten, hemslöjdsföreningen med att fotografera museumets folkdräkter och samla all tillgänglig information om dem.
– Det finns många frågor om folkdräkter men inte något lätt sätt att söka svaren på. Därför jobbar vi nu med en webbutställning till Norrbottens museum där de vanligaste dräkterna ska visas och räknar med att vara klar till hösten.