Familjeliv i gästgiveriet mitt i byn

Det stora röda huset med vita knutar ligger inbäddat i ett krispigt och vintervitt solskenslandskap. Bakom huset sträcker sig snötäckta ängar och någonstans under snötäcket döljer sig en igenfrusen bäck. Det är ett ovanligt vackert hus som står precis i en korsning. Mitt i byn. Det går inte att missa. Men det var precis vad Pernilla Larsson och Mattias Nilsson gjorde när de var sugna på att köpa hus i byn. -Jag har bott i Sjulsmark i hela mitt liv, men det här huset var så tråkigt, bara som en låda som man aldrig såg, berättar Pernilla. Ville bo större
Hon och sambon Mattias bodde i en bostadsrättstrea i byn och kände behov av ett större boende. De ville inte flytta barnen som då var i mellanstadieåldern. Dessvärre är det sällan hus till salu i Sjulsmark, men när en kompis berättade att den gamla gästgivargården nog skulle säljas var paret ändå tveksamma. -Vi åkte bil och promenerade fram och tillbaka utanför huset många gånger innan vi bestämde oss för att i alla fall gå husesyn. Pernilla och Mattias möttes av ett hus som skrek efter omsorg. Här krävdes arbete för att få i ordning huset. Massor av arbete. Köket fanns på övre plan, nästa hela nedre plan var helt strömlöst och stora delar av våningsplanet fungerade enbart som förråd. Husets förrförra ägare hade renoverat delar av kåken på 1970-talet, av husets ursprungliga charm fanns inte mycket kvar. Men här fanns massor av potential för ett fantastiskt boende och det såg Pernilla och Mattias och bestämde sig för att slå till. -Våra föräldrar tyckte nog att vi tog oss vatten över huvudet när vi flyttade in här, säger Pernilla och berättar hur de installerade sig på de två översta våningarna, men hade TV-rummet nere. - Vi blev tvungna att dra en kabelvinda till TV-rummet för att överhuvudtaget kunna se på TV:n. Så hade vi det rätt länge eftersom ingen elektriker ville åta sig eljobbet i huset. Så fort vi visade dem ner till elcentralen i källaren skakade de på huvudet och sade nej tack. Renoverade bit för bit
I väntan på en arbetsvillig elektriker renoverade paret själva sitt hus, bit för bit. Pappspända tak revs ner, trätaken som fanns under målades vita. Spröjs tillverkades till fönstren, en altan byggdes till. Alla väggar tapetserade och målades om. Nya golv lades på våning två, köket flyttades ner och fler eldstäder kopplades till murstocken. Dessutom har paret installerat bergvärme och byggt till huset med en rejäl hall. -Folk skakade på huvudet och undrade om vi inte hade ett tillräckligt stort hus. Men det fanns ju ingen ordentlig hall där barnens alla kläder och skor kunde få plats. Den gamla parytterdörren blev innerdörr - Pernilla och Mattias har hela tiden strävat efter att ta tillvara så mycket av husets ursprungliga inredning som möjligt. Köksskåp och luckor fräschades exempelvis bara upp i samband med bytet av köksvåning. Huset byggdes någon gång kring sekelskiftet för att fungera som gästgiveri. Byggherrarna var två bröder, varav den ene bott i Amerika och därför hämtat influenser från amerikanska byggtraditioner. Bland annat har huset en typisk loggia på andra våningen. Det skulle finnas behov av ett övernattnings- och matställe i byn eftersom man tack vare den blomstrande järnbruksverksamheten i Rosfors, planerade att bygga en järnväg genom Sjulsmark in till Piteå. Järnvägsplanerna blev dock aldrig av och ett gästgiveri skulle inte bli lönande. Den ena brodern flyttade tillbaka till Amerika och den andra bosatte sig i huset med sin familj. De inredde bara delar av den stora byggnaden och den del som i dag är familjen Larsson/Nilssons vardagsrum har under perioder fungerat som både lanthandel och café. Äldre bybor har berättat för Pernilla hur de som barn kom till lanthandeln med sin ettöring för att handla karameller. I folkmun kallas huset ännu för "AugustNils", efter ursprungsägaren August Nilsson. För några år sedan fick familjen oväntat besök av två söta tanter: -Det var byggmästarens flickor, de hade vuxit upp i detta hus och de var så förtjusta i att vi tagit hand om huset, säger Pernilla och berättar att tanterna för första gången i sitt liv fick komma upp på tredje våningen. Det hade varit förbjudet område för dem som barn. Systrarna berättade också att huset hade varit deras fars livspassion, de berättade hur han brukade sitta i källaren och röka cigarr - uppe fick han inte röka för deras mamma. När Pernilla och Mattias fick höra detta föll pusselbitarna på plats för dem. -Han finns ju kvar i huset! Det var därför vi ibland kände en intensiv doft av cigarrök i källaren, det var därför vi så ofta tydligt kände närvaron av någon annan. Nu kallar vi honom för vårt husspöke och ser honom nästan som en del av familjen, skrattar Pernilla.