Ezpeleta: Gröna blattar i blåbärsskogen

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg i min blogg, där jag sa att jag hellre blir kallad svartskalle än svenskargentinare, därför att jag inte gillar prefixet "svensk": "Jag vet att ni tror att ni ger mig en adlig titel, att ni lägger det stora svenska integrationssvärdet på min axel och att jag borde känna tacksamhet, falla på knä och tacka Gud för att jag får vara en av er." Det blev ett herrans liv på bloggen, läsarna sågade mig och kallade mig rasist och svenskhatare. Utan att gå in på debatten igen, så finns det något som irriterar mig med den här språkliga makeupen. Språkliga blåbär
I Sverige växer eufemismer som blåbär. En skog av
förskönande omskrivningar, vars vanligaste syfte är att sminka över rynkorna på välfärdsstaten. För gemensamt för de språkliga uppgraderingarna, är att de inte medför några förmåner, inga nya rättigheter eller prioriteringar. Som
till exempel prefixet "svensk", som bara är ett stort språkligt blåbär. Visst, på myndigheternas hemsida och bland politisk korrekta medier är du nysvensk eller svensknågonting. Men du är en neger på gatan, muslim på bostadsmarknaden, svartskalle framför svärföräldrarna och arbetsmarknaden är fortfarande ett smörgåsbord där ingen arbetsgivare vill smaka på din falafel. Men språk och samhälle travar inte bara i otakt, jag misstänker att de ibland också travar åt olika håll. Hundarna skäller, det är ett tecken på att vi rider, ska Don Quijote ha sagt till sin trogne vapenslagare Sancho Panza. Vår integrationspolitik är en flock skällande hundar, vars enda syfte är att skapa ridkänsla, sprida tron om att vi rider barbacka mot ett öppnare och mer tolerant samhälle. På de senaste tio åren har vi bytt namn, uppgift och benämning på både myndigheter och svartskallar. Vi slopade det gamla Invandrarverket och skapade två nya verk, men vi har kvar samma huvudvärk. För det viktigaste som har hänt inom integrationspolitiken under den här perioden, är att sverigedemokraterna står och knackar på dörren till riksdagen. Samma sverigedemokrater som i början på 1990-talet demonstrerade på gatorna för att visa sitt stöd till
lasermannen. Nä, vi sitter inte på en galopperande springare, vi vaggar oss på hyckleriets gunghäst. Argentinsk lösning
Det får mig att tänka på anekdoten om den argentinska snubben, som för några år sedan flyttade till New York. Han köpte en gammal buss och startade en svartlinje mellan Bronx och Central Park. Men redan på första resan fick han provsmaka den berömda nordamerikanska rasismen. De vita passagerarna satte sig på ena sidan och de svarta satte sig mittemot. Stämningen var hotfull, de började förolämpa varandra och när orden tog slut, tog nävarna vid. Ett våldsamt slagsmål bröt ut och efter några sekunder låg alla omslingrade på golvet, som ett rörligt schackbräde. Argentinaren tvärnitade bussen, ställde sig i mitten och skrek: - Yo brothers! Vad håller ni på med, varför slåss ni?! De blodiga kämparna, förvånade över en sådan dum fråga, avbröt slagsmålet och en stor svart kille svarade lite tveksamt, medan han torkade bort näsblodet: - Ehh ... därför att vi är svarta ... och de är vita ...? Det var det dummaste jag hört! Chauffören var ursinnig. - Vad spelar hudfärgen för roll!? Vi är ju alla likvärdiga människor!
Ni måste lära er att vara toleranta och respektera varandra, oavsett
hudfärgen. Lyssna noga, från och med nu är ingen längre svart eller
vit i min buss! Alla tittade förvirrade på varandra, ingen förstod riktigt den här gapande mannen som helt plötsligt ville sudda ut vad pigment och tradition ristat in under århundraden. - Och ... vad är vi nu då? mumlade en blond kille, tillfälligt utklädd till blåtira. - Från och med nu är ni är alla gröna! skrek den uppspelte
argentinaren. Va? Gröna? Ingen slogs längre, alla var märkbart imponerade av argentinarens improviserade retorik och många började snegla på sina forna fiender med nya ögon. - Yes, we can, sa en ung svart juridikstudent och släppte guldlocken han höll i handen som en krigstrofé. Men hur ska vi sitta nu då? Ja, hur ska vi sitta nu, undrade alla i kör. Chauffören log belåtet: - Enkelt, de ljusgröna sätter sig på ena sidan och de mörkgröna sätter sig mittemot.