Ezpeleta: Argentinska snöänglar

Snön ligger orörd på marken utanför mitt fönster. Det har snöat under natten. Det är min första svenska vinter på 13 år och det är lika länge sedan jag såg snö senast. Trots att ingen har trampat på det ännu, är snön full av spår. Spår, som bara jag kan se. Snön ligger som ett vitt lakan som vi just älskat på, fullt av osynliga minnen. Snö har en magisk smak av barndom och jag kan fortfarande gömma mig i vinterlandskapet för att ansvaret inte ska nå mig med sina vuxna fingrar och punktliga klockor. För mina argentinska barn har snö har ännu ingen smak. De är här i Sverige för första gången. För dem är snön är fortfarande ett vitt oskrivet blad och de klär på sig ivrigt för att rusa ut och rista in sina egna minnen i den. Jag ser dem springa ut, störtdyka med huvudet före ner i snön. Min dotter sprattlar med ben och armar. Jag förmodar att det ska föreställa snöänglar, vi har ju pratat så många gånger om dem. Men sonen ligger alldeles blixt stilla på mage, med ansiktet bara några centimeter ovanför ytan. Han sträcker ut tungan och smakar på snön. När han ser att jag tittar på honom genom fönstret ler han bara och fortsätter att äta snökristaller. Det är underbart att se dem leka i snön. Overkligt. En dröm som går i uppfyllelse. Men är det deras dröm? Eller bara min? Argentinska fullblod
Är det ännu ett av mina fåfänga försök att länka samman världarna, att peka finger åt avstånden? Är mina barn strategiska pjäser jag flyttar runt efter behag? Eller behov kanske man ska säga. Jag höll dem från Sverige under många år, jag försäkrade mig om att de skulle växa upp till argentinska fullblod. Då kunde jag inte hantera mitt förflutna. Jag minns första gången jag gick till min psykolog Carlos för fem år sedan. Jag sa att Sverige borde haft en viktig plats i mitt argentinska hem, en plats det aldrig fick. Han avbröt mig där. Psykoanalytiker har vanan att göra så, när de tror att du sagt något väsentligt och vill att du ska gå resten av veckan och klura på det. Så där stod jag på gatan igen med munnen full av osagd ångest. Men det blev en vändning. Sverige flyttade in hos oss för första
gången och för alltid och projektet att få mina barn att besöka Sverige började ta form. Tvångsmatning
Nu står jag äntligen här och tvångsmatar dem med svensk jul. Sill och skoterkörning, köttbullar och pulka, julmust och slalom. De gapar och sväljer, hinner knappt tugga. Vi är här bara en månad och det finns så mycket de måste se, så mycket de måste smaka. De säger att de är glada och de ser lyckliga ut. Men så har de också på tio dagar hunnit med att åka skoter, slalom och längdskidor i Ångermanlands inland; ja, de har till och med åkt hundspann och fått sladda runt med bilar på en frusen sjö! Mycket mer sofistikerat än snögubbarna jag roade mig med under barndomen. Men det är klart, de är ju turister, jag var invandrare. Nu i Stockholmstrakten ska det bli äventyrsbad! Och Cosmonova! Och Tekniska museet! Och Historiska museet! Kanske hinner vi ta
båten över till Djurgården... till Skansen... och de firar en astrologisk högtid på Globen! Och vi kan ju inte missa Vasamuseet! Och naturligtvis måste vi åka skridskor i Kungsträdgården! Jag märker att jag är livrädd att de ska bli uttråkade, att de ska bli
besvikna på Sverige. På mitt Sverige! Medvetna om Sverige
Men egentligen tror jag att det här är en resa som inte kan bli
dålig, oavsett vad de gör för aktiviteter och vilka spår det sätter. Innan vi reste sa min pappa att det viktigaste med den här resan var att avmystifiera Sverige. Nu kommer de veta att Sverige existerar, att det faktiskt går att komma hit och att det finns familj och vänner som tycker om dem och som väntar på dem, om och när de kommer tillbaka nästa gång.