Det här hade ju aldrig gått för sig på en långfredag förr i världen.<br>Fullt så här värkande roligt hade det aldrig i livet varit tillåtet att ha då.<br>Men nu går det för sig. Att ?synda? så här.<br>Och därför kunde man också, mycket tryggt, nästan skratta sig själv ur stolen när Harry Nyman spelade luftfiol till den tyska tidiga 1960-talshiten Seeman. Och resten av formidabla Acne hängde på och kompade honom.<br>Acne inledde ett tre dagar långt segertåg genom påsken, på Lillan, under just långfredagskvällen.<br>Och efter att väl ha varvat upp sig allt mera bestämt (jag tyckte nog att versionerna av både Greenback Dollar och Tom Dooley hade kunnat göras ännu mera distinkta, pockande och liksom Acne-mässiga) så hittade de sin gamla goda form igen i höjd med En sliten grimma (på Harry Nyman/Little Harry Small-svengelska: En slajten grim). Och sedan var det i princip bara att köra. Då gick mycket lite, för att inte säga ingenting, fel längre.<br>Det är Little Harry Small som är den ständige gästen och den på en sadel placerade dynamot i Acne. När Harry Nyman befinner sig i rätta sortens svängning, så är det bara att hålla i sig. Och det gjorde han, så småningom, denna långfredagskväll.<br>Ingenting skulle ju förstås fungera utan den gedigna musikalitet och ögonknipsande humor som tillhandahålles av Bruno Öqvist, Benty Öqvist och Kjell Peder Johansson. På diverse gitarrer, bas, tvättbräda och annat.<br>När de gemensamt kommer loss i sånt som Owe Thörnqvists Dagny, en amfetamingenomrullning av Toto´s Rosanna, Eartha Kitt-versionen av den i princip outhärdligt sliskiga Rosenkyssar eller sjunger a cappella i vita skjortor ? så är detta både stort, oändligt roligt och ojämförbart med det mesta i övrig musikväg.<br>Acne ägnar sig åt kärleksfulla drifter med country (snuskversionen av Tennesse Waltz förblir en höjdare), pinsamma gamla svensk rocköversättningar och sånt som man över huvud taget aldrig annars hade kunnat tänka sig i sammanhanget (Prince´s Purple Rain? I en version som den gavs här? Näää! Men jooo!).<br>Peggy Sue. På svenska. Och senare också: Tutti Frutti. Så oskyldigt gulligt att det nästan svämmade över.<br>Repertoaren kan tveklöst inte beskrivas som något annat än elastisk: allsångsövningar i Tulpaner från Amsterdam, You Are My Sunshine med klädnypor kring näsorna på det att den rätta nödvändiga nasala effekten skulle frambringas. Och så gästartisten Björn Sjöö. Inledande sin avdelning med en helt allvarsam version av Minns du den sommar (The Green Leaves of Summer, från John Wayne-filmen Alamo).<br>Björn Sjöö fortsatte, som sittande presumtiv blueslegend, med That´s Allright, Mama och genomförde också en helt fantastisk version av Beatles countrysvängiga Rocky Racoon.<br>Återgav dessutom hysteriska berättelser, från en tågresa med poeten Nattavaara-Johansson, och spelade dragspelsjazz/country i en uppdelning av Dizzy Gillepies A Night In Tunisia (här med tillägget ?Texas?).<br>Om ni alls kan tänka er en a cappella version av temat till TV-serien Bröderna Cartwright, Bonanza, så hade ni en sådan här. Med Harry Nyman dirigerande. Via distinkt höjd polygrip.<br>En hyllning till ?Swine-Ingvars? i och med Min gitarr. Med nyssnämnde Nyman obesvärat gitarrspelande. Också.<br>Absolut inte något snack om något annat: helgens allra mest stötsäkra underhållning är härmed ett faktum.<br>Acne på Lillan, i kväll och i morgon kväll också. Då med helt andra gästartister.<br>Får ni tag i en biljett så kan ni känna er lika påsklyckliga som en överlevande påskkyckling.<br><br>
