När den första isen lägger sig på hösten samlas de på fjärdarna. Man ser dem hela vintern som svarta prickar ute på det stora vita. Kalla vinterdagar när dagarna är korta är de få. När solen börjar värma i mars kommer de i flockar och sprider sig på isarna. En del står med rak rygg och vippar med ena handen upp och ner. Andra står på knä och stirrar ner i hålet som de har borrat i isen. Många sitter på ryggsäckar som kan fällas ut till stolar. Några ligger bekvämt på renskinn och verkar vara mer intresserade av solen än av det lilla svarta hålet i isen. Det är en alldeles egen sort - pimpelfiskarna. En lördag i slutet av april medan isen fortfarande ligger kvar tar Kerstin och jag med oss termos och smörgåsar och går ut på isen i Luleås södra hamn. Vi följer lämmeltåget av människor ut till Gråsjälören, den lilla ön där det mellan åren 1906 -1962 fanns en populär restaurang och dansbana med turbåtar på somrarna. När våra pojkar var små kunde det hända ibland att vi tog kanoten ut till Gråsjälören och solade och badade på den lilla sandstranden på ön. Vintern 1996 tog Lions över Gråsjälören och har sedan dess byggt en raststuga med flera grillplatser, vindskydd och en handikappanpassad brygga. Målsättningen är att ge handikappade människor chansen att uppleva skärgården.Vissa helger på vintern serverar man varmkorv och kaffe här ute. När flaggan vajar i toppen på flaggstången är Gråsjälören öppen. Lions satsning, som är helt idell, har gjort att Gråsjälören har blivit populär igen. Solen värmer vid raststugan när vi sitter i lä och dricker vårt kaffe och äter smörgåsarna. På vägen hem stannar jag till och pratar med några av pimpelfiskarna på isen. Birger Olofsson drar just upp en abborre när jag kommer fram till honom. - Den duger, säger Birger. Men dom riktigt stora abborrarna har flyttat härifrån nu. I december fiskar vi närmare stan, utanför lyftkranen. Då får vi fina storabborrar, riktiga klumpar. I januari flyttar abborrarna och hela stim av mörtar kommer istället. Det verkar som om fiskarterna byter plats. Jag vet inte varför, men så är det. - Hur ofta är du ute och fiskar? frågar jag. - Jag börjar så fort den första isen lägger sig. Fem dagar i veckan. Jag är pensionär så jag gör vad jag vill med min tid.- Vad är det som är så spännande med att fiska? - Det är nappet! säger Birger. Jag har fiskat ända sedan jag var sju år och följde med farfar ut på fiske i Alviksträsk.- Vad gör du med alla abborrar? frågar jag och tänker på hur besvärligt det brukar vara att rensa abborrar med deras vassa fenor och massor av ben. - Jag steker och kokar en del, men det mesta ger jag bort. Vivi-Ann och Svante där borta röker mycket fisk. Vivi-Ann är den ivrigaste pimpelfiskaren av oss allihop. Birger pekar på en kvinna med röd jacka som står framåtlutad över ett hål i isen. Intill henne sitter en man på en ryggsäck. Jag går fram till dem och ska just hälsa på Vivi-Ann när hon rycker till och började hala in reven. En liten abborre kommer splattrande upp ur hålet.- Oj så liten du var, säger Vivi-Ann och lirkar försiktigt lös kroken i munnen på abborren för att inte skada den. - Hälsa till pappa eller storebror att dom kan komma istället, säger hon och släpper tillbaka abborren. Den ligger med magen uppåt några sekunder i det mörka vattnet i hålet. Så sprattlar den till och försvinner.- Är det sant att du är den ivrigaste fiskaren av er alla? frågar jag. - Ha, ha! Jag blev biten en gång för många år sedan när Svante och jag var i Ammarnäs och fiskade fjällröding. Så fort jag släppte ner kroken i hålet högg det. Hela sjön var full av smårödingar, tusenbröder. Sen dess vill jag ut på isen varenda dag bara vädret tillåter. Synd bara att jag inte orkar borra hålen själv. Men Svante är snäll. Han brukar gå upp tidigt och borrar några hål åt mej, även dagar då han inte ska fiska själv. Men jag fiskar bara på vintern, aldrig på sommaren. Då har jag fullt upp med att sköta trädgårdslandet i stugan i Sävast. - Så du är fiskare på vintern och jordbrukare på sommaren? - Äsch, det här är bara för nöjes skull. Det är fint att leva så här nära naturen. Både Svante och jag har fyllt 70 år och man vet aldrig hur lång tid man har kvar. Jag arbetade som barnmorska i många år, så jag vet hur ömtåligt livet kan vara. I höstas trodde jag att det var slut. Jag var på väg in till stan med cykel en morgon då jag blev påkörd bakifrån av en man på moped. Jag kommer inte ihåg nånting förrän jag vaknade på sjukhuset. Om jag inte hade haft cykelhjälm hade jag varit död i dag. Hjälmen var sönderbruten på flera ställen. Jag hade fått en hjärnblödning och diverse andra skador. Det känns som om jag har fått chansen till ett nytt liv. Efter olyckan har vinterfisket blivit ännu viktigare för mej. Vi är ett gäng på 7-8 kompisar som brukar träffas här ute på isen på vintern. Men nu har det inte nappat i det här hålet på en stund. Svante, kan du borra några nya hål bort mot isbrytarna, i närheten av Lage? Han verkar få fisk på löpande band. Lage är proffset bland oss. Det verkar som om Vivi-Ann har rätt. Jag går bort till Lage Hedström som har borrat en rad hål i isen längst kajen utanför Cementas höga torn och ända bort mot isbrytarna som ligger vid LKAB´s gamla malmkaj. Lage har en hel hög med abborrar och sikar framför sig där han sitter och pimplar. - Har du större fiskelycka än dom andra? frågar jag. - Njaa... säger Lage och småler. Man kan ju hjälpa turen lite. Det finns några enkla saker som är bra att tänka på: En är att vara ute mycket så att man känner till var fisken brukar stå. En annan är att prata med andra fiskare, och höra var dom har fått fisk. Att borra många hål är nödvändigt, för stimmen kan vara ganska stillastående. Det kan vara dött i ett hål och nappa för fullt tio meter därifrån. Dom som vinner fisketävlingarna brukar provfiska ett par veckor innan tävlingarna. Men det är förbjudet att provfiska alldeles innan tävlingarna.- Brukar du tävla? frågar jag.- Inte numera. Under 70-talet och fram till 1984 tävlade jag mycket. 1984 vann jag Bondersbynappet. Jag fick 21 abborrar och vann tävlingen. Första pris var en träkista som en snickare i byn hade gjort. Efter det slutade jag tävlingsfiska.- Varför slutade du när du just hade vunnit? - Jag gjorde som Björn Borg, jag slutade på topp, säger Lage med ett leende och börjar lägga fisken i en plastpåse som han stoppar ner i ryggsäcken.Hemma hos Lage i hans 100-åriga trähus i Svartöstaden får jag en lektion i hur ett verkligt proffs flår och rensar abborre. Två snabba snitt längs ryggen, ett fast grepp om skinnet uppe vid huvudet med en tång, ritsch, och så dras skinnet av. Ett klipp med en sax, några snabba drag med kniven, inälvorna åker ner i en skål och så ligger abborren naken och färdig att stekas. De flesta av Lages fiskar blir kattmat. Lages stora intresse vid sidan av fisket är nämligen att föda upp katter som han deltar i tävlingar med. Väggarna och bokhyllorna i hans lägenhet är fyllda av diplom, medaljer, pokaler och andra priser. Medan Lage rensar fisken cirklar hans sex katter runt honom, hoppar upp på diskbänken och slickar sig om munnarna. Kattflickan Gisela som är Europamästarinna tränger sig fram så nära att Lage måste vara försiktig med kniven. Lage har fått ett eget stamnamn registrerat for sina katter: "Black Island" av rasen Norsk skogskatt. Det passar ju bra eftersom Lage bor i Svartöstaden - Black Island på engelska.Innan jag lämnar Lage visar han mig bilder från en drömresa han gjorde förra sommaren.- Vi var några kompisar som åkte till Narsaq på södra Grönland och fiskade. Vi åkte båt från flygplatsen direkt ut till en fjord där vi bodde i tält och fiskade havsröding, eller grönlandslax som den kallas där. Att åka båt bland isbergen, se stora glaciärer och få massor av fisk. Det nappade så mycket så vi klippte bort hullingarna på krokarna och släppte tillbaka dom flesta laxarna och behöll bara det som vi åt. Till sommaren bär det av till Grönland igen. Lage klipper abborrköttet i småbitar till katterna och gör små paket som han fryser ner. Gisela stryker sig mot Lage och purrar som en liten utombordare medan svansen vispar i luften. Hon tar en smakbit, sväljer och jamar belåtet.- Mjaau!Häromnatten kom värmen, och det första vårregnet som en viskning. Vi släpar grenar och annat brännbart ner till brasan vid stranden. Snart ekar vårsångerna ut över fjärden, och raketerna stiger mot himlen. Ska isen släppa greppet till Valborg i år också?
