Ska man intervjua Björn Löfström får man alltså inte ha så bråttom – det finns ingen genväg till Akkastugan.
Väl framme efter den sista lätta promenaden på stigar med spänger över de blöta partierna, bjuds vi på saft.
Det är en lisa för själen att sitta utomhus och se ut över det snötäckta fjällmassivet en bit bort. Det är i mitten av juli – och tystnaden och den klara rena luften är läkande.
– Den bästa tiden att vara i fjällen är nu, med alla blommor, säger han. Fast vackrast är det i slutet av augusti då rip-riset är knallrött och den första snön har kommit och det inte finns en enda mygga. Och vintertid är det ett jättefint pimpelfiske.
Så det är inte underligt att Björn Löfström återkommer till jobbet som stugvärd i Akkastugan gång på gång.
De senaste åren med sällskap av Niak, av rasen Alaskan malamute. Det är en rejäl hund som äter 15 kilo foder på en månad.
Ska man jobba som stugvärd gäller det att vara duktig på att planera och ha koll på matintaget. För allt som ska ätas i stugan ska transporteras dit vintertid.
– Jag beställer maten från en butik i Jokkmokk som skickar den med bussen till Ritsem och därifrån kör fastighetsskötaren hit det på vintern, berättar Björn.
Torrvaror handlar det om, pulvermos och spaghetti är stapelvaror. Kylskåp finns inte. Eventuella färskvaror förvarar Björn Löfström i en låda i en grop i marken, som han grävt. Där håller det sig förvånansvärt bra, intygar han.
Spisarna i övernattningsstugorna – det finns två stugor, och Björn bor själv i den ena – drivs med gasol. Utedasset ligger hundra meter bort, och det vatten som rinner ur en slang på gården är riktigt kallt. Tvättar gör man för hand.
– Man kan tvätta fötter och strumpor på samma gång genom att hälla tvål och vatten i stövlarna, säger han och ler pillemariskt.
En del av gästerna kommer vandrande från båtplatsen i Änonjalmme, andra kommer från Sareks vildmark eller från Padjelantas nationalpark.
Utanför den ena stugan har några finländare tagit rast och plockat upp sina stormkök för att laga mat. De står lutade över kartan där de prickat i hur de har tänkt sig gå. Björn Löfström ger dem tips.
– Den vägen kan ni inte ta nu, ni kommer inte över jokkerna, det är höga flöden, säger han och visar en alternativ väg.
Killarna är på väg till Kvikkjokk och funderar tillsammans med Björn om deras färdplan är möjlig att utföra på den tid de har tänkt sig.
Aktuell information om hur det ser ut får han från de vandrare som passerar stugan och så har han sina egna erfarenheter.
– De måste själva bestämma hur de ska göra, säger han. Jag kan bara berätta vad jag vet och så får de avgöra själva om de klarar det, hur modiga de är.
De som aldrig har vandrat i fjällen kan behöva tips. Han berättar om vandrare som burit vatten i stora pet-flaskor.
– Varför ska man bära med sig flera kilo i onödan? Några gäster från Australien talade om rikedomen vi har här uppe genom att allt vatten är drickbart. I Perth där de kom ifrån var floden förgiftad.
Första gången Björn kom till fjällen var när han gjorde lumpen 1961 och blev landsatt i Norrbotten. Då väcktes intresset att vandra och åka skidor. När han så småningom fick en möjlighet att sluta arbeta vid 57 års ålder gick han en stugvärdskurs i Svenska Turistföreningens regi. De första säsongerna var han värd i några olika stugor längs med Kungsleden. Men de senaste tolv åren har han varit Akkastugan trogen, både vinter- och sommarsäsong.
– Det är fin terräng att åka skidor i här. Jag brukar leka lite i björkskogen ovanför stugan, där kan man lattja mellan träden, säger han.
Han har också blivit bekant med de andra som vistas i området. Med renskötarna i samevistet någon kilometer bort brukar han fiska och dra nät, och där har nog även intagits en och annan alkoholhaltig dryck genom åren.
Då och då besöker han kyrkhelgerna i Vaisaluokta.
– Budskapet ger jag inte så mycket för, men de har alltid hembakt, säger han och skrattar.
I väglöst land är det långt till sjukvården om något skulle hända. Björn har tagit hand om fjällvandrare med frakturer och andra skador som krävt helikopterhämtning, men där vädret fördröjt räddningen. Andra är ovana med gasolen och bränner sig på spisarna.
Små skavanker fixas med stugans sjukvårdslåda.
– En del kommer med skavsår, andra ser ut som dåligt ihopsatta köttbullar, som damen som skar bröd mot bröstet och skar fingrarna samtidigt, säger han.
I en av stugorna finns en nödtelefon och den ringer ibland när polisen vill fråga om någon person, som anmälts försvunnen, har synts till i området.
Det värsta han varit med om var en ung dansk som försvann häromåret och som inte återfanns trots ett stort sökpådrag med hemvärnet. Året därefter kom släktingarna för att besöka platsen där han försvann.
– Det känns vemodigt att ett liv ska sluta så, bara försvinna på det sättet.
Björn fyllde 75 år i slutet av augusti och är den näst äldste stugvärden i sommar. Den äldste är någon månad äldre.
– Kanske är det sista sommaren här uppe nu, konstaterar han lugnt. Det är inte jag som bestämmer när det är dags att sluta, men någon gång tar det ju slut.
– Men så länge som man inte får klagomål från gästerna, bokföringen stämmer och stugplatsen inte förfaller hoppas jag att jag får fortsätta. Jag känner för att vara i fjällen och jag är intresserad av att umgås med folk, säger han.
Och de långa resorna från Uddevalla till Lappland avskräcker inte honom. Förutom stugvärdsresorna ordnar han resor till Jokkmokks marknad i februari. Och tro det eller ej, ringer en vän och vill ha med honom ut på en fjällvandring så säger han troligen ja även till den resan.