Stugbyn Vuoggatjålme ligger någon kilometer in från riksväg 95, Silvervägen, mot Norge. Sedan årsskiftet kan man avnjuta en trerätters fransk-italiensk middag, gjord på norrbottniska råvaror, i restaurangen på anläggningen.
Allt som serveras är lagat från grunden. Hemlagat, och så långt som möjligt ekologiskt, hälsosamt och närproducerat är vad Therese Rosén Häggman och Jason Gallon vill erbjuda gästerna.
– Inte för märkvärdigt och inte för gastronomiskt. Enkla råvaror och riktigt god mat. Och alla ska behandlas lika, det spelar ingen roll om drottningen kommer in, hon får lika bra service som alla andra, säger Jason Gallon, kock.
Det är ett par som inte räds utmaningar som möter oss i den ljust inredda restaurangen med stora fönster som vetter mot sjö och fjäll. Franske Jason Gallon är 29 år och började utbilda sig till kock när han var 14. Sedan dess har han arbetat i flera olika länder.
Therese Rosén Häggman, 27 år, kommer ursprungligen från Luleå. Hon har ingen tidigare erfarenhet av restaurangvärlden. Det närmaste hon kommer är att hon tillverkade chokladpraliner i ett eget företag i Luleå tidigare.
De träffades i Chamonix, i franska Alperna, 2013. Han var kock på en restaurang, hon arbetade i en affär. Tycke uppstod och rätt snart styrde de kosan mot Sydamerika, för en cykeltur som heter duga: Från Perus huvudstad Lima till Ushuaia i Argentina, en tripp på 900 mil som tog sju månader.
Det var Jason som hade planerat cykelturen från början, och han letade egentligen inte efter någon att cykla med. Men han upptäckte att Therese kunde bli en bra följeslagare.
– Hon var intresserad och orädd. Jag tänkte att det var ett bra test på förhållandet om man reser ihop under sådana tuffa förhållanden, säger han.
Uppenbarligen gick det bra, för paret var fortfarande tillsammans när resan var slut. Efter ytterligare en resa, denna gång till Mexiko landade de i Sverige och funderade på vad de skulle göra härnäst.
Samtidigt hade ägarna till stugbyn Vuoggatjålme genomfört ett generationsskifte. Paret som tog över sökte en duo som kunde driva restaurangen. De kände till Therese, eftersom hon jobbat där tidigare, och visste att hon var tillsammans med en erfaren köksmästare.
– Vi tycker att det passar perfekt att vara ett par som jobbar tillsammans när man ska bo och jobba så här. Vi sa ja direkt, eftersom vi kände att vi skulle trivas. Men efteråt har det hänt att jag har funderat, särskilt eftersom jag inte har erfarenhet. Men nu vet vi att vi klarar det här och det har varit en jätterolig personlig utveckling, säger Therese Rosén Häggman.
– Vi är väl sådana som bara ger oss in okända saker med huvudet före, tillägger hon och skrattar.
Vuoggatjålme ligger långt bort från möjliga kunder. Men också långt från konkurrenterna. Närmsta restaurang är i Junkerdal i Norge, nästan sex mil bort. Till Arjeplog är det tio mil.
– Restaurangen var nästan helt ny och med en stor potential. Polcirkeln har alltid dragningskraft och på området finns stugor att hyra, säger Jason Gallon, som hade tagit en paus från kockyrket för att han tröttnat på att det alltmer handlade om pengar och mindre om kvalitet.
När erbjudandet från anläggningen kom var tajmingen perfekt.
– Vi ville stanna upp lite och vi har ungefär samma filosofi som familjen som driver anläggningen. De känner gästerna, vill ta hand om dem och göra något riktigt bra, säger Therese.
– Det här är ibland superstressigt, men jag vill ändå ha tid att hinna prata med gästerna. Jag vill inte jobba 80–90 timmar i veckan som jag gjorde tidigare, och jag vill inte ha hälsoproblem på grund av arbetet. Jag vill kunna ha ett liv också, säger Jason.
Utan att ha marknadsfört restaurangen särskilt mycket har folk hittat dit och den har gått över förväntan bra.
– Vi har inte gjort så mycket mer än att tala om att vi finns och sen har det gått från mun till mun som en löpeld. Det var en otrolig anstormning runt påsk, säger Therese.
– Vi kan ta emot 60 gäster om dagen, men det är ju bara vi som arbetar här så vi kan inte ta emot alla samtidigt, eftersom vi vill ge god service. Därför försöker vi få gästerna att boka bord. Vi är snabba, men vi har fortfarande bara två händer var, säger Jason.
De bor de i en stuga utan rinnande vatten. Det har de inga problem med. Naturen är storslagen.
Dock är det ibland för tyst för Jason.
– Det är ju lite extremt här. Man träffar ju inte så många människor – det kan jag sakna, att ha vänner nära. Men alla paradis har både goda sidor och dåliga. Här kan man i alla fall dricka vattnet direkt ur sjön.
De ska ansvara för restaurangen även nästa vintersäsong. Vad de ska göra efter det vet de inte riktigt, mer än att de vill ha ett liv som är långsiktigt hållbart, både ur deras eget och planetens perspektiv.
De kommer att fortsätta jobba tillsammans.
– Vi har varit tillsammans ända sedan vi träffades, men det är lite skillnad att jobba ihop. Det är en erfarenhet inför framtiden då vi kanske kommer att ägna oss åt att vara mer självförsörjande, genom att odla vår mat och kanske bo i Frankrike, säger Therese Rosén Häggman.
– Jag behöver inte mycket för att vara lycklig. Jag har ingen klocka och ingen sådan där fjärrkontroll som de kallar mobiltelefon, säger Jason Gallon och skrattar.