Det blåser en kall vind längs Järnvägsgatan i centrala Malmberget när Peter Johansson möter oss på parkeringen. Medan vi åker iväg för att hitta lämplig bakgrund för fotografering berättar den debuterande författaren om hur gruvsamhället såg ut när han växte upp. Inte mycket är sig likt. Vi passerar hus med igenspikade fönster och gator som spärrats av med stängsel. För Peter som har minnen från varenda gata i samhället blir de tomma husen och alla stängsel ett sorgligt konstaterande av verkligheten.
Malmberget håller på att stängas.
Vi korsar Bolagsvägen och följer Kaptensvägen ner mot Vasagatan. Till vänster om oss bakom stängsel och vildvuxet sly ligger Gropen, det monstruösa landmärket som delar samhället i två delar. På andra sidan det 250 meter djupa hålet ligger bostadskvarteret Kilen där Peter bodde under sin uppväxt. Arbetarkvarteret som han själv kallar det.
– Vi brukade tävla om vem som vågade gå närmast kanten när vi gick till skolan, berättar Peter när vi rullar ner längs gatan.
Precis som sin pappa jobbade Peter också inom gruvindustrin innan han i mitten av 1990-talet utbildade sig till journalist. Det var då tanken på att skriva en bok föddes. Medan han tränade på att bli snabbare på tangentbordet jobbade han med en berättelse som senare hamnade i papperskorgen. Texten dog men tanken på att bli författare levde kvar och i takt med att rasriskområdet i Malmberget växte så växte också Peters vilja att skriva om gruvorten.
För åtta år sedan skrev han de första raderna.
– I början hade jag aldrig en tanke på att det skulle bli en bok. Men efter att jag bestämt mig för två år sedan har jag varit inställd på att publicera den här berättelsen.
Boken som fått namnet I berget begravt var först en dokumentär berättelse som med tiden utvecklades till en spänningsroman med fokus på gruvarbetarnas arbetsförhållanden under 1950-talet. Alla dödsolyckor men också kvinnornas vardag som präglades av oro för om maken skulle komma hem efter arbetsskiftet, eller om gruvbolagets stora svarta amerikanare skulle svänga in på gården för att lämna ett dödsbud.
Peter har hämtat mycket information från dåtidens nyhetsarkiv men menar att researcharbetet har pågått i 51 år. Hela hans liv. Uppvuxen i ett arbetarhem har han fått höra många historier från sina föräldrar och människor som levde och verkade under den tidsperioden som boken utspelar sig.
– Att det förr i tiden var många dödsolyckor i gruvan är inget påhitt. Min pappa har berättat att samma år som han började jobba i gruvan i början av 1960-talet dog det tio personer. Man tjänade bra men det var med livet som insats, säger Peter.
I berget begravt är en fiktiv roman med verkliga händelser invävt i berättelsen. Några av karaktärerna är påhittade medan några funnits i verkligheten. Handlingen utspelar sig i Malmberget och östra Norrbotten. Mer än så vill inte Peter avslöja innan boksläppet den 22 juni.
– Men historien innehåller givetvis ett brott som ska lösas, säger han och ler hemlighetsfullt.
Samtidigt som Peter just nu upplever en stor personlig framgång med sin författardebut så går han också igenom den svåraste tiden i sitt liv. Den 14 april dog hans mamma i cancer. Sorgen finns med Peter hela tiden och blir kännbar när han börjar berätta om sin mamma. Han beskriver henne som en kraftkvinna som alltid fanns till hands med en hjälpande hand.
Någon som alltid skulle finnas.
– Hon var en av mina bästa vänner och för min dotter var hon både farmor och en riktigt bra kompis. Mamma var många gånger barnvakt i stugan i Narken och hemma hos mig i Luleå när jag satt och jobbade med boken. Genom livet var hon alltid ett stort stöd för mig, säger Peter.
När hans mamma dog var boken färdigskriven men ännu inte tryckt.
– Det känns jättesorgligt att hon inte hann läsa den. Det gick så snabbt på slutet, jag har ännu inte riktigt förstått att hon är borta.
Eftersom Peter inte levde under den tid boken utspelar sig innebar skrivandet en spännande tidsresa. En tidsresa som han hoppas kunna dela med sig till den yngre generationen och alla som är intresserade av hur det såg ut i samhället under den här tiden.
Peter beskriver processen kring skrivandet som både tuff och lärorik. Utan stöd från andra hade det troligtvis aldrig blivit någon bok. I alla fall inte en bok som han hade känt samma stolthet för. Han nämner Ulf Wiksten, en före detta kollega, som var den som först läste manuset och bokförlaget Black Island Books med förläggaren Peo Rask.
När boken släpps på måndag kommer Peter att finnas på plats i Föreningshuset i Malmberget för att signera och berätta om sin debutroman.
– Det känns kul att jag har fått möjlighet att skriva en bok om en plats som ligger mig så varmt om hjärtat.