Enslig gård med många minnen

Med den mäktiga tallskogens susande runtomkring ligger det gamla vackra kronobostället långt in i Norrbottens inland. Gården ligger så ensligt att här verkligen går att lyssna till tystnaden. Fyra timringar från förra sekelskiftet ramar in den stora gårdsplanen. Det är huvudbyggnaden, där kronojägaren och jägmästaren en gång i tiden bodde, det är den gamla handelsboden och telegrafen, den gamla bagarstugan och ladugårdslängan som rymmer familjens utedass på kortsidan. Dit trampar Birgitta och Per upp en gång i snön på vintrarna. När det är som allra mörkast vill man gärna ha sällskap till dasset, för i de här krokarna lurar björnen runt knuten, något Birgitta själv fick uppleva för några år sedan. - Jag och vår dotter Liv hade bestämt oss för att ta en powerwalk varje morgon, och jag var väldigt noga med att vi skulle väsnas och prata högt för att skrämma bort eventuella björnar. Liv tyckte jag var larvig, ända tills vi en dag faktiskt fick se en stor björn, bara 100 meter framför oss! Birgitta berättar hur de båda stelnade till och med hjärtat bultande teaterviskade till varandra att de sakta skulle backa bort från björnens riktning. - När björnen äntligen lufsade tillbaka in i skogen igen vände vi om och sprang allt vad vi orkade tillbaka hem. Jag har nog aldrig sprungit så fort i hela mitt liv. Nära naturupplevelser
När man bor mitt i naturen lever man också nära inpå skogens djur, något Per och Birgitta ofta blir varse när de vaknar på morgonen och gårdsplanen är full av hundratalet renar, eller som när ormrädda Birgitta närapå snavade över en huggorm i ett av gårdsförråden. Här är också nära till fina hjortron- och murkelställen, fiskevatten och skidbackar. Det var Birgittas föräldrar som i början av 1960-talet hyrde den byggnad som nu kallas för bagarstugan, den blev familjens fritidshus såväl vinter som sommar. Då ägde staten alla gamla kronofastigheter som hyrdes ut till olika familjer av Domänverket. På den tiden var väl inte Birgitta sådär överdrivet intresserad av att lämna
Luleås stadsliv för urskogen, hon var 18 år och hade andra intressen. Men med tiden, när hon dessutom bildade egen familj, kom det gamla kronobostället att bli som hennes andra hem. Många är de jular, skidsemestrar och sommarveckor som Birgitta och Per tillbringat i kronogården, många är de minnen döttrarna Liv och Linda bär med sig från familjens andra hem. - I början trängdes vi i bagarstugan med mamma och pappa, mina syskon och deras familjer, berättar Birgitta och visar oss runt i den äldsta av de fyra byggnaderna. I ett av rummen har man byggt fiffiga våningssängar som fästs på väggarna, och både där och i det lilla köket finns eldstäder som värmer upp frusna övernattare. - Kan ni förstå att vi rymdes här
allihop? Och det kändes aldrig trångt, säger Birgitta och slår ut med armen När Birgittas föräldrar efter många års enträgna uppvaktningar av
Domänverket äntligen fick köpa hela kronogården fick familjerna plötsligt mycket gott om svängrum. Birgittas familj fick inreda huvudbyggnadens övervåning till sin våning, föräldrarna bodde på nedre plan. Bagarstugan och den gamla handelsboden, som paret kallar "butiken", blev syskonens tillhåll. Operation varsam storrenovering av gården tog också vid när släkten blev fastighetsägare. Birgitta vittnar om långa somrar med fönsterskrapning, omkittning och målning. Det var Birgittas mamma som färgsatte husen interiört. Hon älskade starka färger, något Birgitta till en början var lite skeptisk till men som hon nu lärt sig älska. Särskilt de Carl Larssonska färgnyanserna tilltalar såväl henne som Per och därför har mammans färgval fått leva vidare. För besökaren är det bestående intrycket att de många färgerna harmonierar på ett ovanligt smakfullt sätt. Alla hus är inredda med fingertoppskänsla och naturmaterial. - Trä, metall och betong är mina favoritmaterial, säger Per som byggt många av parets möbler. Exempelvis den generösa hörnsoffan som klätts med kraftigt linnetyg, det gedigna soffbordet och nattygsborden med
betongskiva. Spännande historier
I ett av uthusen förvaras mängder av byggmaterial från ett gammalt rivningshus som Per tagit tillvara. Byggmaterial som väntar på att få nytt liv i Pers händer. Förutom att huset bär på en historia har många spännande historier utspelats på gården. Som när en fransk
renforskare hyrde in sig i den gamla butiken och levde som ensling under den kallaste vintern i mannaminne. - Han pratade aldrig med någon, han hade ingen bil och höll sig bara för sig själv. På morgnarna gav han sig iväg på skidor i kylan för att studera renarna, säger Birgitta och berättar om ett annat celebert besök: - Den ryske ambassadören med fru ville prova att bo primitivt i vildmarken, och även om mamma till en början var skeptisk till besöket så slutade det med att hon manglade lakan och gjorde så fint i huset till gästernas ankomst. Vi tror att de också trivdes här, de hade badat bastu och stannade ett par dagar. Historierna är många och här tycks både det stora lugnet och de stora äventyren vänta runt knuten. Och var kan det passa bättre att kura skymning med spännande berättelser än i ett
sekelskifteshus med bara brasornas sprakande som ackompanjemang? - När höstmörkret lagt sig runt
knuten så är det svart här. Riktigt,
riktigt becksvart. Och tyst. Utomhus hörs bara tallskogens fridfulla
susande. Snälla spöken
Men är det någonstans Birgitta aldrig är rädd så är det i det gamla kronobostället. Även om det faktiskt spökar i huset så är det inget som skrämmer henne. - Det är snälla spöken. Människor som en gång levt här dröjer sig kvar. Kanske är mamma och pappa också omkring oss? Jag hör tassanden och bankningar och har sett ett kvinnoansikte en gång. Jag längtar efter ännu mer kontakt! Det är lätt att förstå att såväl spöken som levande trivs på kronogården mitt i skogen. Även vi dröjer oss kvar och det har redan börjat skymma när vi kör upp på landsvägen för att vinka till Birgitta som står på gårdsplanen och ser oss åka iväg. - Glöm inte att tuta när ni åker, det gör alla när de åker härifrån, säger hon innan vi skiljs. Och visst tutar vi.