VISSA matupplevelser slår allt annat. Jag sparar på dem som andra sparar hårlockar och hotelltvålar. Jag förvarar dem längst in i en liten åderförkalkad vrå av hjärnan där de ligger tryggt skyddade för all framtid. På hemmet ska jag sitta och tjata om mina matminnen i tid och otid för döva öron. Häromveckan fick jag ett remarkabelt tillskott till skattkistan. Hade hört talas om ett ställe i Chinatown i New York där man kunde nibbla dumplings på helgerna. Det lät ju mysigt och lite soft, sådär. Dröm om min förvåning när vi tog en stupande brant rulltrappa inuti en byggnad och möttes av ett hav av gastande människor i en lokal stor som en fotbollsplan. Bryskt föstes vi ner vid ett bord med ett annat par. Dask! fram med en kanna skvimpande te. Pang! stod en krävande kinestant med en liten fullastad vagn. Vi pekade osäkert på något litet oansenligt knyte. Floff! upp med den ångvåta korgen på duken. Vad det nu än var smakade det som en bit av himmelriket. Med hakan vid knäna och fullständigt knockade av den öronbedövande volymen lyckades vi till slut haffa vagnar med dumplings fyllda med såväl grönsaker som räkor och fläskkött. Saliga, proppmätta och omtumlade stapplade vi mot kassan. Tolv dollar tillsammans. 75 spänn - för en måltid jag sent ska glömma.
