När de riktigt stora artisterna för tillfället inte är i behov av någon genomprofessionell hjälp, så beger sig backup-proffsen gärna ut på mera anspråkslösa turnésvängar, för att hålla ordning på sina verktyg och låta sig inspireras av publiken på även smärre spelplatser.<br>Därför har walesaren Geraint Watkins befunnit sig i Norrbotten i helgen och upplevt Boden, Kalix och i söndags kväll även Piteå, där han spelade för långt under hundra personer på Ronny Erikssons och hustrun Ulla Berghs genommysiga ställe Krokodil och lät oss som var där bli delaktiga av en snyggt genomförd och av genuin spelglädje karakteriserad föreställning.<br>Geraint Watkins lirar piano/keyboards. Så att fingrarna åtminstone metaforiskt sett blöder. Han har ibland hängt på sig dragspelet också, men inte den här gången.<br>Hans trio blir en sådan tack vare sax-mannen Micke Finell, vanligtvis verksam i The Refreshments samt veteran-trummisen Ingemar Dunker, vanligtvis verksam ? överallt där rustikt robust rock?n roll spelas.<br>Den här trion intog alltså Krokodils diminutiva scen på söndagskvällen och spelade i första hand till Geraint Watkins blev så oövervinneligt kaffesugen att de var tvungna att ta paus. Sedan återkom de och spelade till de lyftas av scenen. Skulle jag inte bli förvånad av om så skedde. Men då hade Kurirens grävande musik-team tvingats åka tillbaka till hemma-redaktionen igen.<br>Setet innehöll så mycket av trivselframkallande humor och tryggt informell stämning, att egentligen ingenting på allvar kan anföras mot detsamma.<br>Det är alltid en ära att få se riktiga proffs i arbete. De levererar. Ständigt. Utan att besvära sig med vare sig krusiduller eller något annat onödigt pretto.<br>Mr. Watkins, som kan räkna sina referenser från Dave Edmunds, Mark Knopfler, Van Morrison, Nick Lowe och Paul McCartney (samt åtskilliga andra), startade med att slå in den närmast jump-jiviga My Happy Day. Och så rullade det helt oceremoniellt dynamiskt sväng-swingiga beatet i gång. Och gick sedan som tåget.<br>Grabbarna dividerade lite om vad de skulle spela sedan och Geraint Watkins konstaterade att spellistan inte längre stämde. Men lirkade sedan i gång Ray Price?s av utspillt öl och slarvigt fimpade filterlösa cigaretter för evigt doftosande Crazy Arms.<br>I en odödlig version.<br>Stora delar av paketet gick i Jerry Lee Lewis och Ray Charles musikaliska förebild: I?m A Fool To Care, Mess Around, It?s A Wonderful Life och Just Because.<br> ? Nu ska vi spela Soldier of Love, meddelade Geraint Watkins fryntligt och sedan, till sina medmusiker:<br> ? Den här kan ni inte. Så jag gör den solo.<br>Så Ingemar Dunker satt med sina vedklabbsliknande och med tatueringar täckta armar i kors och lyssnade samt smålog uppskattande och Micke Finell lämnade scenen och stod en bit bort och lyssnade även han. Medan Mr. Watkins spelade en underbart sentimental version av låten i fråga. Och visade hur det skulle gå till.<br> ? Det är kul att vara i Pitteå, förklarade Geraint Watkins därefter.<br> ? Och vädret ska jag inte ens nämna.<br>Det lät till och med som om denne musikaliskt välmeriterade 55-åring menade vad han sade.<br>En bland många mycket trevliga kvällar på fenomenalt trivsamma Krokodil.<br>
