1. Hur har repetitionerna gått?
– Jättebra. Det är väldigt roligt att jobba med gamla kollegor. Vi är ett ålderstiget, mycket rutinerat gäng som totalt omfattar cirka 250 år (skratt).
2. Hur är du inför en premiär, blir du fokuserad eller nervös?
– Inte nervös i det avseendet att jag tappar kontrollen eller blir illamående som en del kan bli. Men det är mycket adrenalin. Det finns en undersökning som säger att stressfaktorn hos en skådespelare inför en premiär är bortom det kliniskt acceptabla (skratt). Men det är positiv stress, och när man kommer in på scenen så lugnar sig allt för man vet att härifrån kommer jag inte förrän jag klarat av det.– För min egen del finns det andra orosmoment. Jag är 73 år och precis som för alla andra äldre skådespelare så sviktar närminnet och det är en ångestaspekt.
3. Hur jobbar man med det?
– Man får helt enkelt träna 5-6 gånger mer på sina läxor än man gjorde tidigare.
4. Du gick i pension 2003, varför kom du tillbaka?
– Jag tyckte att teatern hade gått i stå och jag hade dessutom problem med en dålig rygg. Men sedan kom det nya chefer och jag kom tillbaka och satte upp Stora stygga vargen och Ronja Rövardotter och jag medverkade även som skådespelare i Vietaskuppen.
5. I sista minuten så spelar du Per Svevonius, hur vill du beskriva honom?
– Han är en öron- näsa- halsläkare, lite av en högstatuskille och förmodligen relativt förmögen. Han kommer in i det här gänget av vilda kvinnor som säger sanningar rakt i ansiktet på honom. Till slut börjar han trivas trots att han i omgångar blir rejält tillplattad (skratt). Det har varit intressant att arbeta rollen och följa hans utveckling från en träbock till någonting helt annat.
6. Kan du känna igen dig själv i rollen?
– Jag blandar aldrig ihop privatlivet med rollerna som jag spelar. Men man använder naturligtvis erfarenheter ur sitt liv som man känner igen i rollerna och som man kan tillämpa. Det gör alla skådespelare mer eller mindre intuitivt. Det kan vara händelser man varit med om eller så inspireras man av människor man mött. Man använder minnesbilder som gör att man får fotfäste i rollen.
7. I sista minuten handlar om åldrandet, hur tycker du det är att bli gammal?
– Jag har en ganska pragmatisk inställning till det. Jag har inga illusioner beträffande min ålder, jag kan vara borta i morgon, om en vecka eller jag kan leva två år till. Jag tar en dag i taget. Jag upplever att jag är privilegierad som under 50 år fått jobba som skådespelare, regissör och scenograf.
8. Kan åldrandet kännas jobbigt?
– Ja det kan det. Man känner att man måste anpassa sig till åldrandet. Jag springer inte och jag stressar inte. Jag har känt av hjärtat och är medveten om min dödlighet men det tillhör på något sätt åldrandets vardag. Det är ingenting man förnekar.
9. Hur många produktioner har du medverkat i under karriären?
– Oj oj oj, det är alldeles omöjligt att svara på. Jag har regisserat lika mycket som jag har spelat och jag har väldigt och jag har väldigt ofta dubbelarbetat med regi och scenografi.
10. Vad har teatern betytt dig?
– Ja du...den har i vissa lägen i livet mer eller mindre räddat livet på mig. Teatern är ingen trogen älskarinna och när hon är otrogen då får man på käften i tidningarna. Men det som är spännande i alla kreativa arbeten är att du aldrig kan slå dig till ro, och du vill heller aldrig slå dig till ro. Bakom nästa pjäs finns en annan pjäs. Det är inget maratonlopp där det handlar om att vinna.
11. Har du blivit bättre på att resa dig efter motgångar?
– Det är lite banalt att säga det men det är ju av motgångarna vi lär oss någonting. Ständiga framgångar gör att du hamnar i självgodhet och kanske börjar slarva, och då får du kanske en smäll på käften precis som en boxare. Då inser man att man inte är så skyddad.
12. Jag är 42 år och tillhör generationen bakom dig, vilket är ditt bästa tips till mig?
– Tolerans. Att du har en human och tolerant inställning till omvärlden och accepterar att olikheter måste få finnas. Att det inte får finns ett "vi och dom" som håller på att växa fram i dagens samhälle. Jag börjar se det som teaterns viktigaste uppgift, att genom uppsättningarna visa på mångfald, tolerans och hänsyn bland oss människor.– Jag sörjer den solidaritet som gått förlorad de senaste 10-15 åren. I stället har vi fått girighet, självgodhet, och egoism som ledstjärnor för att ta oss fram. Där kan teatern utgöra ett motstånd.