Gröna drömmar är en plats med ro och utrymme för intressen som möbelrenovering, måleri och annat hemmapyssel.<BR>I fem år har Lisbeth Nilsson och Ingalill Nylund hyrt den gamla järnvägsstationen i Gammelstad. Det var just för fem år sedan som de insåg att de behövde en lokal att hålla till i. Då hade de vistats mycket hemma hos Lisbeth och kommit fram till att det inte var den allra bästa lösningen.<BR> ? Vi var alltid hemma hos mig och ändrade om inredningen. Det kändes som att vi borde ha en lokal att hålla till i istället. Där skulle vi inte behöva plocka undan efter oss hela tiden och så skulle vi få vara för oss själva, berättar Lisbeth.<BR>Ingalill fyller på med fler fördelar som skulle komma med en egen lokal.<BR> ? Där ringer det inte, man måste inte avbryta för att ta hand om tvätten och katten ska inte ut. Stationen är ingens hem, säger hon.<BR>Hemtrevligt och ombonat<BR>Nej, det är ingen som bor i stationen i dag, men känslan i den är hemtrevlig och ombonad. Första året de hade stationen gick tiden mest åt till att måla och rusta upp lokalerna. De hade inte underhållits på många år så allt var rejält nedgånget. På golvet låg glassplitter, på väggarna var det klotter och så var mycket sönderslaget.<BR>I dag använder Lisbeth och Ingalill den gamla vänthallen som fikarum. Träbänkarna som burit många väntande ändor i sina dagar tjänstgör numera som sittplatser för fika-sugna besökare. Ett annat rum har inretts som verkstad och det är där Ingalill och Lisbeth håller till för det mesta. För man får inte glömma varför de har stationen. <BR> ? I första hand är det här en lokal för skapande och gemenskap, säger Lisbeth.<BR>Letar gamla möbler<BR>Hon gick en utbildning i möbelrenovering efter en 41 år lång karriär inom Telia.<BR> ? Det var fantastiskt att efter ett långt yrkesliv bara släcka kontoret, tacka för sig och börja i skola. Jag har aldrig känt mig så fri. Tidigare jobbade jag mot olika mål i mitt chefsjobb, nu går jag bara mot mina egna mål, säger Lisbeth.<BR>Hon åker runt i Norrbotten och Västerbotten och letar gamla fåtöljer att ta sig an. Och hon har ganska specifika krav på vilket skick de bör vara i.<BR> ? Jag hoppas att möblerna är i så dåligt skick när jag får tag på dem att jag med gott samvete kan göra om dem (skratt).<BR>I ett av stationens rum står en minst sagt udda fåtölj ? a one of a kind. Bakstycket är helt i stål med två avlånga kuddar i svart skinn, gjorda av Lisbeths mans gamla skinnrock från 70-talet. Sitsens tyg har grönt leopardmönster och längs med fåtöljens nederdel hänger ett svart lurvigt material. <BR> ? Den kallar jag ?after dark? (skratt). Jag tänkte glamour när jag gjorde den ... och synd. Men jag räknar med att ta ut svängarna ännu mer i framtiden.<BR>Från att ?bara? ha vistats i stationen på söndagar tillsammans med Ingalill tillbringar nu Lisbeth även resten av veckans dagar i verkstaden. Hon och äldste sonen har precis startat ett företag som utför renoveringar av gamla möbler.<BR>Möbler ska tala för sig själv<BR>I ett av stationens rum står en soffa från 1911. Lisbeth har klätt om sittdynan i ett djuriskt mönster, och än så länge är ryggstödet orört. Där står årtalet 1911 och namnet på den snickare som gjort soffan.<BR> ? Jag har inte bestämt mig för vad jag ska göra åt ryggstödet än. Om jag bara ska låta det vara, eller om jag ska klä om det också. Jag tycker att möbler ska vara lite som konstverk, att de ska få tala för sig själv. Det vore snyggt att ställa soffan mot en svartmålad vägg och låta en massa spotlights lysa ned på den, säger Lisbeth.<BR>Dagtid har stationen blivit ett jobb för en av vännerna, medan söndagarna fortfarande är heliga för dem båda. Då är det vänskapen och kreativiteten som flödar i det lilla röda huset invid spåren.<BR> ? Här finns inga gränser, här gör vi vad vi vill, säger Ingalill.
