En rockhistorisk resa

I den mån han inte redan är det ? så kan väl någon som har möjlighet till det snarast ta och se till att Jerry Williams blir kulturminnesmärkt! Mannen är 63 år fyllda och (tammefan) still going unikt strong! Detta kan var och en i Norrbotten övertygas om just nu, när han är ute och åker med föreställningen Ringside som hade länspremiär i Kiruna i tisdags och sedan spelades i Gällivare i går onsdag, i Kalix i kväll torsdag samt i morgon fredag, i Boden på söndag och måndag samt avslutar länssejouren i Älvsbyn kommande tisdag. Ringside är en resa genom rockhistorien samt även genom Jerry Williams personliga rockhistoria. Tillsammans med sitt rå-coola band Rebel Dela Questa gör han musik som oberört skär genom fett och muskler och tar sig in till benet. Start med Shake, Rattle and Roll och Flip, Flop and Fly och sedan boogierullar han in i Wilbert Harrisons Kansas City ? innan han avbryter musiken med att berätta personliga episoder från livet och karriären. Och grejen är ju att Jerry Williams verkar ha det så fullträffsmässigt skojigt själv när han, på det Solna-tugg som han och tatueraren Doc Forest (Ove Skog) har gjort sig mest kända som perfekta utövare av, relaterar hur det var att åka på turné i en iskall kärra där den enda värmekällan uppstod när de hällde t-sprit i en tunna som de hade stående i baksätet och sedan satte fyr på innehållet.  ? Då blev de? varmt ett tag, men sen kallt igen. Då gällde de? att värma händerna fort som fan. Men vi blev ju lite yra av det där också och hade vi röda grisögon allesammans, när vi kom fram till giget. Jerka kluckade glatt av skratt när han mindes hur han upptäckt Elvis i slutet av 50-talet (?det var ju en grej att se honom på bio, vi drog sjuan först och så direkt in på nian också?) och så var det ?Richard, Elvis och Ray Charles som gällde?.  ? En gång gick jag i väg på Konserthuset vid Hötorget för att det skulle vara det senaste från USA som uppträdde där. Jo tjena. Det var en snubbe i beiga seglardojjer och karderna i byxfickorna. En mespropp som hette Pat Boone...  ? Inget för mej, om man säjer så. Minnen varvat med musik. Janne Oldaeus, som är en felfri gitarrist, spelar ibland med instrumentet bakom ryggen lika skickligt som han gjorde det i suveräna grupper som Rost och Mosquitoes i mitten och slutet av 80-talet. Åke ?Dunken? Sundqvist är ex-bodensaren som har det stökigt och bra bakom trummorna, Wojtek Goral och Viktor Sand blåser sax så att stormar ute på fjället; Kaj Söderström bränner på med både hammond och gitarr, Anders Kotz hanterar basen hur snyggt som helst och Svante Persson är kapellmästaren med full koll på både pianot och cajun-dragspelet. Jerry själv rycker i väg över scenen och ser ut som om han laddas med elektricitet, svänger omkring med mickstativet, sjunger en rocklåt på tyska (?men de? fattar ju var och en att det funkar ju inte?) och inordnar sig vid ett tillfälle i saxspelandet också. Det är, för att sammanfatta läget, helt enkelt hur underhållande som helst. Och publiken jublar när han drar sina nya och gamla hits. Fast han undviker både Cotton Jenny, I Can Jive, Git It och Keep On. Men släpper fram Did I Tell You, Who?s Gonna Follow You Home och en fullständigt exemplarisk version av En vintersaga ? där ju Kiruna nämns exempelvis genom textraden ?fyllan växer till på Mommas krog?. Jerry har släppt det där maneret som han brukar ha med ena handen bakom ena örat. I stället skriker han numera lyckligt till under applåderna, i stil med ?Åh!?, ?Ha!? eller ?Äh!?! Det går mycket bra det också. Och den här musiken är auktoritativ och kul samt så pass bredbent att den obesvärat sträcker sig från Kiruna till Kalix, när han och bandet ångar på med Carl Perkins Boppin? the Blues och Matchbox , Chuck Berrys Too Much Monkey Business, Ella Fitzgeralds (!) A Tisket, A Tasket ?och så ska vi försöka hitta ett bra Memphis-tempo här, varken för fort eller för sakta?. Han drar några paralleller mellan boxning och rock?n?roll, påpekar att både ?Chucken? och James Brown ?försökte sig på att fajtas innan de började lira? och slår knockout med den låt som heter just Ringside. Benen på 63-åringen fladdrar lika övertygande nu som någonsin förr. Han har uppenbarligen lika kul nu som förr också. Vilket även gäller publiken. Man kan helt enkelt lita på Jerry Williams. En av de mycket få svenska rockartister som man ständigt kan göra det med.  ? Egentligen ska man hålla färgen när publiken applåderar och gå in bakom det där skynket och vänta lite innan man går ut och kör ett extranummer. Men nu skiter vi i skynket och kör fram med hela paketet på en gång i stället, säger han glatt och gnäggar till. Sedan blir det ett extranummer till, i alla fall. Och detta i form av Ray Petersons Corinne, Corinna. Sedan ? tack och hej. Och hos publiken föreligger sedan kollektivt det som jag skulle vilja beteckna hela Ringside-föreställningen som: Ett stort och äkta rock?n?roll-leende. När vi sedan vimlar ut från Spectrum-lokalen är det någon som tjoar till mig så här:  ? Det här skriver du väl riktigt bra om nu, Roffe? Det var ju skitbra! Visst. Definitivt inte någon anledning till något annat. Som Jerry själv brukar formulera läget:  ? ROCK?N?ROLL!