Orsaken till Lena Jonssons rastlöshet skrivs, SJ. Hennes morfars arbete för SJ var en bidragande orsak till Lenas myckna resande. Det tror hon i all fall själv.
Mormor Vega och morfar Einar Pettersson var viktiga personer i hennes liv under uppväxten. De är bördiga från Böle och Sjulnäs och redan som femtonåring flyttade Lena till dem i Böle och gick en termin i nian i Sjulnäs skola. Hon trivdes inte i Stockholm berättar hon.
Efter nian var det social linje och en sjukvårdsbiträdeskurs. Så gick hon andra året på vårdlinjen med inriktning psykvård. Hon fick fast jobb på Furunäset psykiatriska sjukhus som fanns på den tiden.
– Jag jobbade på olika avdelningar och trivdes jättebra. Men jag är ju rastlös och kände en brist på kulturellt stimuli.
Då Lena var 30 år tog det slut med mannen hon bott med. Det var nu eller aldrig, tänkte hon, som längtat efter att kunna se sig om i världen. Tjänstledigt fick hon inte så hon sade upp sig.
– Det var väl många som inte tyckte att jag var klok att säga upp en fast tjänst. Men jag sade upp mig och åkte ut i Europa. Jag har alltid varit en sån som inte tycker om att sitta still när det börjar kännas jobbigt. Då får jag ”moddra”. Istället för att gnälla eller känna mig otillfredsställd har jag gjort något för att ändra det jag inte trivts med.
Det var i Zürich hon hamnade och där blev hon så småningom kvar.
– Där fanns så många roliga och intressanta människor. Schweiz var tilltalande, kemin stämde. Människorna var toleranta och allt kändes rätt där.
Hon ordnade hon jobb på ett kafé och gifte sig med en italiensk man och som hon senare skilde sig från.
I Schweiz blev hon kvar till 2007 då hon flyttade hem till Norrbotten igen. Längsta tiden arbetade hon på Zürich psykriatiska sjukhus.
2007, när hon flyttade hem, var mormor Vega sjuk och Lena mådde dåligt över att tvingas vara så långt borta från henne.
– Då var jag 46 år och hade valet att stanna i Zürich och bli kvar där resten av livet eller att flytta hem. Jag hade ju vuxit upp med mormor och morfar och kände att hon behövde mig.
I Svensbyn vid Bodsjön har Lena Jonsson sitt hem i en liten stuga. Här bor hon med Alf, en 11 år gammal katt. Över den lugna sjön hörs hundskall och i skogen flugsnapparen. Hon pekar på bryggan som ligger halvt nedsjunken.
– Det blev så här förra året också. Vi gjorde i ordning den förra våren, så kommer isen och lyfter den och så går den sönder. Nu ska jag skaffa en flytbrygga, säger hon.
Stugan har ett vardagsrum, ett litet kök och en sovkammare, toalett och dusch.
– Det är litet men det räcker för mig. Jag är ju ute och reser så mycket.
Katten Alf är inte hemma när Duo är på besök. Han är annars sällskaplig säger Lena, även om han inte kommer hem direkt när hon varit på resa.
– Nä, inte på en gång, det är som om han vill att jag ska fjäska lite för honom.
Huset i Bodsjön eldar hon med ved och så har hon några elradiatorer. På mattan i hallen står: ”Borta bra men hemma bäst”.
Men riktigt så är det inte, även om Lena uppskattar sin fasta punkt i livet i Bodsjön.
– Men sedan vill jag ut och fara. Så har jag varit sedan jag föddes. Jag åkte ju en massa tåg med morfar och mormor
Nu arbetar hon som boendestödjare i Piteå kommun och i Norge en helg i månaden.
Arbetet i Norge tog hon efter att hon gått en utbildning i Case management. Hon berättar att det var Sveriges kommuner och landsting som bekostade utbildningen och att kommunerna fick ansöka om platser.
Utbildningen var ett år fast inte på heltid. Hon lade hon ner en massa energi på den och satt en hel semester och pluggade bland annat.
Därför blev hon besviken när Piteå kommun beslöt sig för att inte användas sig av metoden. I flera norrbottniska kommuner använder man sig av den, som är ett sätt att hjälpa personer med svår psykisk störning och missbruk till ett bättre liv. Det kanske kostar från början, men det har kommunen igen ekonomiskt och inte minst i mindre mänskligt lidande, säger Lena.
Men som sagt, Lena är inte den som sitter still i båten. Så hon började se sig omkring efter arbete där hon kunde dra nytta av kunskaperna från utbildningen. Jobbet i Norge har hon inte för pengarna. Efter resor, hotell och skatteavdrag räknar hon med att ha kvar tre fjärdedelar av lönen.
– Det här jobbet har jag för att utvecklas i min yrkesroll och som människa och för att få praktisk erfarenhet av det jag vidareutbildat mig till.