En nära jul-upplevelse

Jul med Ainbusk Singers Luleå Domkyrka Fredag 8/12-06 S U V E R Ä N T ! Och inte bara det utan tillräckligt gott om kramsnöig julstämning också. Vilket alltsammans tillsammantaget gjorde fredagens cirka två timmar långa konsertevenemang med störtskönsjungande tjejkvartetten Ainbusk Singers, i Luleå Domkyrka, till en nära julen-upplevelse av svårt farliga digniteter. Och ändå är det egentligen ingenting så särdeles nytt med det här. Behöver inte vara det heller. En julmusik-konsert har inte värst mycket att göra med att vara vare sig nyskapande eller originell. Det är det förväntansfulla och trygga som gäller. Det avtryck som syntes i snödrivan i fjol sitter där lika snyggt i år också. Med vilket jag vill försöka säga att systrarna Nilsson (Marie och Josefine) samt Annelie Roswall och Birgitta Jakobsson förmodligen skulle kunna genomföra den här showen (i princip alldeles samma upplaga som jag hade kvalitetsnöjet att se i Bodens kyrka för några år sedan) i avspänt somnambult tillstånd. Och den skulle vara lika snögubbesäkrat bra i alla fall. Nu är ju det här med vinter inte direkt 06-årets starkaste sida hittills. Men vi fixade ju ändå att inbilla oss och så satt vi då där på fredagskvällen (bara 15 kvällar kvar till feliz navidad!) och lät oss bli både julstämningsförförda och ångestavlastade av Ainbusk-syrrorna och Birgitta samt Annelie. Det var, helt enkelt, den sortens föreställning som ville oss väl och som då och då ägnade sig åt att förmedla känslor tjockare än ett av stearin hoptrasslat jultomteskägg. Det var fyra änglar som kom in på scenen, försedda med varsin vinge. Som plockade med oss på en resa till kärlek och känslor, med stopp som när Josefin sjöng livet ur Jacques Brels hjärtmuskelkramarandlöshet Du får inte gå och Clash-låten (!) Should I Stay Or Should I Go. Omtumlande fint. Och det var det också när hon - Josefin, alltså - tog tag i Everly Brothers gamla Love Hurts och armerade den med tårar av blod. Då grät till och med Jesus. Lämpligt infogade dikter av exempelvis Eeva Kilpi och Kent Andersson och en naturlig respekt och ömhet de fyra tjejerna emellan, som även studsade ut mot den fulltaliga publiken. Och så Marie Nilssons skämtsamt desillusionerade monologer om livet och hur man tar sig igenom detsamma, med så få skråmor som möjligt. "Jag har hittat mig själv - och det var verkligen inte vad jag väntade mig" och "Bättre sent - än ännu senare" var två klokt fundersamma kommentarer från det läget. Mot slutet skissade Annelie Roswall fram julstämningar från New York (jag vill dit!) via minnen från filmen Fallin? In Love med Meryl Streep och Robert De Niro. Och så sjöng hon den svenska versionen av Judy Garlands eviga julkort Have Yourself A Merry Little Christmas, ur filmen Meet Me In St. Louis från 1943. John Lennons (det var 26 år på dagen i går sedan han sköts ihjäl) Happy Christmas/War Is Over flöt till sist nästan omärkligt in i Benny Andersson och Marie Nilssons Älska mej. En helt oantastlig föreställning och vi trodde till och med på det "Goud Juol" som tjejerna till sist Gotlands-hälsade till oss med. Bättre än så här blir det inte.

En nära jul-upplevelse

"Det var, helt enkelt, den sortens föreställning som ville oss väl och som då och då ägnade sig åt att förmedla känslor tjockare än ett av stearin hoptrasslat jultomteskägg." Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsén är smått lyrisk sedan han sett och hört Ainbusk Singers i Luleå domkyrka.