Ann-Louise Samuelsson stoppar in öronpropparna och drar på sig hjälmen. Intrudern startar snällt och hon gasar iväg. Den 1 400 kubik stora customhojen ger ifrån sig ett skönt ljud, lagom högt och mullrigt.
Motorcyklar är hennes liv, säger hon senare när vi står i det nya garaget. Där står fyra motorcyklar av lite olika karaktär. I garaget finns en femte också, men den är inte hennes.
Ann-Louise flyttade till huset i Nickbyn i maj 1999. Ett år senare brann huset till grunden, allt försvann och värst var det att förlora fotografier och minnessaker efter föräldrarna.
Huset byggdes upp igen och nu står det alltså också ett garage på tomten. Ett mc-garage, bilen står ute. Saaben är ett transportmedel, säger hon.
Det är motorcyklarna som är det stora intresset sedan hon var 18 år. Men efter att ha tagit mc-kortet var det en amerikanare hon köpte, en röd Pontiac transam, årsmodell -75.
Första hojen var en Royal enfield, 500 kubik, inköpt 2001.
– Den var hög, jag nådde bara ner med tåspetsarna. Den var svårstartad och hade kickstart så jag var jämt arg och svettig. Vi var inte kompatibla, säger hon.
Det blev bara 150 mil på den under de fyra åren hon hade den.
Nuförtiden får Ann-Louise lägga till en nolla på motorcykelmilen och då räknat per säsong. Det nyvunna intresset kom när hon träffade en kille med mc.
– Jag blev inte så upphetsad av att sitta bakpå, så jag köpte en egen.
Denna gång träffade hon rätt, det var en Yamaha virago, 535. Hon växte dock snabbt ur den, den var för liten.
– Det kändes som om jag körde moppe med den.
Ett år senare sålde hon den och köpte en Suzuki intruder, 1400 kubik.
Det var då nördigheten började, säger hon. I nätverket MC fyrkanten träffade hon likasinnade och där fick hon pröva andras motorcyklar också.
– Så då blev det en sportturinghoj också, en Suzuki bandit, 1200 kubik. Jag åkte till Stockholm för att hämta den, sprang halvmaran på lördag och körde hem cykeln på söndag.
Nu kan man tro att även en mc-intresserad person kan känna sig nöjd med två motorcyklar i sin ägo. Men inte Ann- Louise inte.
Hon provade andras motorcyklar, igen, och började sukta, igen.
– Nu var det en sporthoj som hägrade. Jag fick faktiskt tanken att jag väl inte kunde ha tre motorcyklar. Men det kunde jag och 2012 köpte jag en Suzuki GSXR 750 kubik, säger hon.
Ann-Louise förklarar att det som lockade med den var att det är en motorcykel som är smidigare än de andra. Det är en sådan där som man ligger över tanken när man kör.
– Den har kortare hjulbas och väger mycket mindre och den har fler hästkrafter. En explosiv hoj som det händer saker med när man gasar. Gixen är trevligast vid 160 kilometer i timmen, säger hon och tillägger,
– Jag har kört på bana med den.
I höstas började hon fundera på att hon nog ville köra i skogen också.
– Det är ju en helt annan teknik, det förlänger säsongen och så är det ett träningspass också, säger Ann-Louise.
Det blev en Honda XR 125, och nu står det alltså en fjärde motorcykel i garaget.
Ann-Louise Samuelsson veckopendlar till Arvidsjaur, men sällan med motorcykel.
– Ärligt talat så är det inte så lockande klockan 06.00 på morgonen. Då är det bekvämare att ta bilen. Pendlingen kan vara lite slitsam, men jobbet är så stimulerande att det är värt det.
De 1 500 milen hon kör med motorcyklarna handlar om dagsturer på upp åt 60 mil med gänget i MC fyrkanten. Hon har varit flera gånger till Norge, Lofoten, Nordkap, Bodö och Narvik till Stockholm, Åbo och resor ute i Europa.
– Vad som är så speciellt med att köra hoj vet jag inte riktigt. Men det är ju inte så att man sätter sig i bilen och kör till Umeå över dagen bara så där. Det kan man göra med motorcykeln. Kamratskapet är en del, men det är också kul att köra ensam och utforska nya vägar. Om jag är förbannad eller ledsen så är det som bortblåst efter att jag har kört ett tag. Att köra motorcykel är terapi.Blir det någon mer hoj?
– Nej, nu blir det nog inte någon, men... jag är lite sugen på en nyare sporthoj på 1 000 kubik förstås...