Att tänka tillbaka är ett alltid lika skönt som smärtsamt nöje. Några glada minnen, några inte lika glada. Jag har inte levt ett så enkelt liv som det kanske ser ut när man ser min långa, slanka figur och glada uppsyn. Mina fina tänder har ätit sig igenom några kexchoklad genom åren, om ni förstår vad jag menar. Jag föddes i Boden. Det här är något få vet om. Ofta tror folk att jag är från Luleå, varför vet jag inte. Kanske är det för att jag har en Luleånamne endast ett år äldre än jag. Vi gick till och med i samma gymnasieskola. Jag har aldrig pratat någon längre stund med henne, jag tänkte bara att vi såg väldigt olika ut. Hon svarthårig och fräscht solbrun i hyn, jag ljus och glåmig under den svarta mods-eyelinern. Nu ser vi inte lika olika ut längre. I alla fall inte om Nina nummer två (som jag förstås kallar henne, även om hon är äldre och hade namnet först) ser likadan ut än i dag. Min frisör fick senast för sig att färga mitt hår mörkt, nästan svart och jag har tagit mig an den märkliga, förkastliga och pinsamma vanan att sola solarium. Vi flyttade en del när jag var barn. Älskade det då men nu tänker jag att det kanske gjorde mig mer rastlös än andra. Tyckte alltid det var så skönt att ta bussen till skolan i Luleå när jag bodde i Sävast. Känslan av att vara på väg med en buss full av främlingar var outsägligt spännande men också något som lugnade en ung kvinnas inre. Har spenderat många timmar på buss. I Luleå fanns medieprogrammet. Där gick snygg-Simon och tjejerna i trean hade otvungna klädslar och killkompisar. De hälsade aldrig. Men en gång på Färjan stod jag och Linnea eller Sara och dansade i grupp lite och då kom några från trean och liksom dansade med oss. Det var stort. Nu känns allt det där fint och behagligt avlägset. Jag längtar absolut inte tillbaka, det var så mycket jag inte fattade då. Det är mycket jag inte fattar nu heller men allting var på liv och död förut. Nu går jag ut på Invit oftast helt nollställd och förväntar mig ingenting. Det blir bättre då. När jag var sjutton var det kul att gå ut på Färjan. Det känns inte lika spännande längre. Det jag såg upp till har förändrats eller väcker avsmak. Förfluten tid har en förmåga att göra så med gamla ideal. Egentligen låter det ju löjligt att Luleå blev en sådan ögonöppnare. Men det var så, herregud vi gick ju bara i gymnasiet.
