En legend kom till stan

Det kom in en urförbannad 61-årig engelsman på Norrbottensmusiken strax efter klockan ett på torsdagseftermiddagen. Det var hammondmusikern Georgie Fame (fast egentligen heter han ju det betydligt mera prosaiska Clive Powell) och orsaken till hans frustration och ilska kan stavas flygbolaget SAS. Det visade sig snabbt att det hade varit ett och annat struligt moment vid avfärden till Luleå, från terminal 5 på Arlanda. Det visade sig faktiskt att det allra mesta som hade kunnat jävlas, också hade gjort det. Så Georgie Fame var arg. Och när vi väl hade stuvat ner oss vid det bord där vi från lokalpressen och han skulle sitta och prata, (om hans spelningar i länet under helgen med Norrbotten Big Band, var det ju främst tänkt, men det blev ju ett och annat om diverse andra ämnen också) så underströk han sin ilska genom att sitta och banka i bordet med knytnäven. Lugnade ned sig Innan han gradvis stressade ner via en kopp kaffe och en bit av den nybakade toscakaka som Rigmor från Norrbottensmusiken hade plockat fram. ? Om jag inte är absolut tvungen så ska jag aldrig mera flyga med SAS! dundrade Mr Fame och strök sig frustrerat genom den gråsprängda kalufsen. Vi var terapeutiskt deltagande i den problematiken men närmade oss så småningom aningen mera vitala samtalsämnen också. Och gradvis övergick Georgie Fame till att vara den genuint hygglige person som jag träffat och intervjuat vid två tidigare tillfällen. Dels en gång på 80-talet, då han gjorde en spelning i Luleå tillsammans med Sylvia Vrethammar som var en hyllning till Benny Goodman. Och dels 1993, när han med sitt band spelade i Stadsparken i samband med ett av Sjöslaget-arrangemangen. ? Det var dagen efter min 50-årsdag det, kommenterade Georgie Fame aningen mångtydigt och ville envist också hävda att han nog varit i Luleå vid ytterligare ett tillfälle också. Men det var nog ändå mera osäkert. Älskar Sverige Han älskar i alla fall Sverige och svenska musiker. Han har kommit hit regelbundet i 40 år och han har haft planer på att köpa ett hus här. Fast exakt var ville han inte säga. ? På måndag ska jag vara i Stockholm och medverka i en hyllning till jazzliraren Arne Domnérus som fyller 80 år. Och konserterna här i länet blir ju mestadels mina gamla låtar. Fast faktiskt lite nyskrivet också. ? Jovisst, jag har hört talas om Norrbotten Big Band tidigare. Om dess ledare Tim Hagans (som inte medverkar vid helgens konserter, reds. anm.) också. De har ett mycket gott rykte. Och jag tycker verkligen om att spela med storband. Har gjort det massor av gånger. Det har varit några av mina mest värdefulla ögonblick under hela mitt liv. Artistnamn som tonåring Georgie Fame, som är ?A Lancashire lad? och kommer från kolgruvedistrikten i norra England, fick redan som tonåring sitt artistnamn av den berömde impressarion Larry Parnes, som också var ansvarig för att andra engelska artister som Billy Fury, Eden Kane, Marty Wild med flera, fick sina slagkraftiga namn. Som 17-åring spelade han keyboards under den turné som skulle bli den amerikanske rocksångaren Eddie Cochrans sista. Han dog när den taxi som han och kollegan Gene Vincent åkte i krockade. Sedan dess har det så att säga rullat på för Georgie Fame. Första hiten 1965 Han startade gruppen The Blue Flames (som det finns en bluesgrupp med samma namn i Luleå, men det var det ju onödigt att tala om för Georgie Fame), där under olika epoker musiker som gitarristen John McLaughlin och blivande Jimi Hendrix-trummisen Mitch Mitchell, ingick i sättningarna. 1965 kom första hiten, Yeh Yeh, som Fame hade upptäckt genom att lyssna till en platta med Mongo Santamaria. ? Jag gillade den bara. Och spelade in den med bandet. Snabbt. På den tiden tyckte jag att skivinspelningar tog tid från det jag helst ville göra, vilket var att spela live, säger Georgie Fame i det att han tar upp ett paket tobak och börjar rulla sig en cigarett. Sedan dess har han haft hits som Get Away (1966), The Ballad of Bonnie and Clyde (1968), som han fortfarande inkluderar i sina set men som han säger sig ?hata och det har jag alltid gjort; en fånig, jävla låt men den har ju gett mig en del pengar förstås och nu gör jag den i ett annat och jazzigare arrangemang, vilket gör den aningen mera uthärdlig?. 1971 inledde Fame ett samarbete med förre Animals-keyboardspelaren Alan Price och tillsammans fick de en monsterhit med Rosetta. Kan gråta av glädje ? Vi umgås fortfarande och har talat om att göra något tillsammans nästa år. Men egentligen gillar jag inte att se tillbaka utan försöker ta mig framåt i stället, säger Georgie Fame. Med aningen av ett snett leende lekande i mungiporna. Under nio år arbetade han tillsammans med Van Morrison. På en rad av plattor, med Avalon Sunset som start, och i massor av live-gigs. ? Van är en mycket snäll och trevlig person och det är mest bara för att han är blyg och inte vill låta sig intervjuas, som pressen har beskrivit honom som bitter, sur och butter, säger Georgie Fame beredvilligt. ? Han har fått mig att gråta av obehärskad glädje på scenen. Och vid ett tillfälle vägrade han att spela en låt innan jag hade tagit reda på vem den norske viking var som kom till Amerika långt före Columbus gjorde det. ? Jag fick ringa till en norsk musikerkompis som talade om vem det var för mig. ?Leif Eriksson?, sa jag till Van, som sa ?OK? och då först satte i gång att spela. Band med båda sönerna Georgie Fames hjältar är (och har alltid varit) pianister som Mose Allison och Ray Charles. Lite längre ner på rankinglistan kommer Jerry Lee Lewis (?jag har en del fina stories om honom men dem tar vi vid ett senare tillfälle? säger Fame och nu spricker hans ansikte upp i ett riktigt buspojksflin). Numera aktiverar han sig med sitt eget band (där de bägge sönerna också ingår), som ?Hired Gun? i olika sammanhang (som det nu med Norrbotten Big Band) samt som välrenommerad studiomusiker. ? Den första skiva jag köpte för mina egna pengar? Jo, den minns jag och det var en LP med Fats Domino. Honom gillar jag fortfarande, säger Fame och ser lyckligt nostalgisk ut. Stundtals associeras han också med förre Rolling Stones-basisten Bill Wymans hobbygrupp The Rhythm Kings, där gitarristen Albert Lee också ingår. På gång i 45 år Och nu: spelningar i först Gällivare, sedan Luleå (två på lördag ? bägge utsålda) och så Boden. ? Jag gillar Sverige. Utom terminal 5 på Arlanda, säger Georgie Fame och undrar om han möjligen hinner gå på toaletten och även röka en cigg innan repetitionerna startar? Förhoppningsvis hann han med bägge sakerna. Sånt bör man tillåta en lirare som snart har varit i gång musikaliskt i 45 år och som fortfarande utstrålar en fräschör som många, bara hälften så gamla, musiker helt saknar. Alltså: Välkommen till Norrbotten, Mr Georgie Fame! Vi är en hel del som kommer att lyssna med stor glädje till det Ni har att erbjuda!