En kväll fylld av idel grannlåt
Kulturens hus Stora scenen, restaurangen
Måndag 29/1-07
Folk- och världsmusiken tågade in i Kulturens hus på måndagen och det musicerades utifrån vitt skilda temperament, men för en hela tiden gediget stor publik - säkerligen under hela dagen men undertecknad kan bara riktigt säkert svara för majoriteten av kvällsaktiviteterna och då var det full fart och folkfyllt. I princip hela tiden.
J.P. Nyströms skänkte till och med bort sin kära gamla tramporgel till Kulturens hus, dock stipulerande att de alltid skulle få lov att använda sig av den "under sina gästspel" och så skulle det skänkas pengar till Vifast Björklunds minnesfond också. Om jag förstod Svante Lindqvist rätt.
- Det som händer just nu - är ganska ointressant, meddelade Lindqvist också och brakade tillsammans med de övriga grabbarna rakt in i Nattavaaravalsen.
Och det här gungade så fint och vemodigt och rakt fam att det genast uppstod en stämning som hölls kvar under resten av spelningen. Ja, kvällen förresten.
Det serverades säkerheter som Sjömansvisa från Nattavaara, Midsommarpolska från Ullatti och Marcus Falck spelade livet ur dragspelet och Mats Olausson slog nästan sönder sin triangel.
Vi gick helt enkelt en bit bortom bergen med 30 år gamla och ständigt lika fina J.P:s och visst är det så att Min längtan hem är större än jag trott. Alldeles som de så alltid lika sant vemodigt sjunger om det.
Grabbarna avlöstes av skogsrået Sofia Jannok, som jojkade så ultrasuggestivt att jag plötsligt tyckte att det började väsa och sjuda inne i den stora salen. Det visade sig dock bara vara en av entrédörrarna som inte hade stängts ordentligt.
Det här var så andlöst vackert, och med stänk av Mari Boine, att det spelade föga roll att man ingenting alls förstod.
- En jojk som fungerar ska man kunna förstå även om man inte förstår samiska, instruerade oss Sofia Jannok pedagogiskt.
Och då var det ju så.
Genuint glada toner
Hoven Droven, ett glatt gäng från Jämtland, stormade in på scenen och laddade med sprittande och riktigt genuint glada toner.
Folk?n roll och polskor i en vild blandning så det stod betydligt mera än härliga till.
En vals rubricerades som "oerhört vacker" och: visst.
Och så, till avslutningsvis sist, flyttades aktiviteterna till restaurangen utanför. Där Still Standing Orchestra framträdde med det irländska utskottet som den härliga kvartetten Cara innebar.
De kom från county Mayo på Irland och bestod av daragh O?Reilly, sång och gitarr, Victor Alexander, dragspel, Olcan Masterson, flöjt och John Curtois, bodhram och mandola.
De som inte kom från county Mayo kom i stället från Luleå och hette Christer Engberg, Dick Ask, Hans Alatalo, Ove Hansson och Björn Råberg och de spelde de instrument de vanligtvis brukar spela.
Luleågänget inledde med Baton Rouge och de uppnådde snabbt ett dragspelssäkrat och knarrande säkert sound som skulle ha renderat dem en självklar plats på vilket roadhouse som helst, någonstans nere i södra Louisiana.
Hasse Alatalo sjöng en egen texmex-färgad version av Woody Guthries Do-Re-Mi, som hette Dåren i dig och som musikaliskt sett var lika orubbligt säker som en Tequila Sunrise eller en Mint Julep. Down South, alltså.
Och på det Old Dan Tucker. Det är till att ha inhandlat Springsteens The Seeger Sessions.
När de irländska gubbsen förenade sig med dem på scenen sa Olcan Masterson enbart:
- Let?s Take It Away - and don?t put It back.
Och så blev det, med bland annat The Irish Rover och annat godis från The Blarney Stone och den gröna ön.
Det var.bara.att.hänga.med.och.på.och.även.i.
En jättehjärtlig och fin kväll.
Synd att man inte kunde hänga.med. till dess slut bara.
Så jobbar vi med nyheter