Det är en onsdagseftermiddag i augusti, när sommarens varma vindar fortfarande smeker trädens gröna blad och barnen springer runt på gården i t-shirts utan att frysa. Inne på förskolan sitter Sven och Leon vid ett bord och leker affär.
Anna Andersson ger sig in i leken, köper både pizza och tårta, grimaserar och skrattar. Det är hennes jobb och hon älskar det.
Men så har det inte alltid varit. Anna gör sin andra vecka som förskollärare på Barncompaniets förskola i Boden och bakom sig har hon en helt annan karriär, vitt skild från fingerfärg och eftermiddagsvila.
Fram till 2009 jobbade hon som artilleriofficer på dåvarande A 8 i Boden. När hon slutade var hon kapten på en pluton.
– Jag gjorde värnplikten i Kristinehamn och trivdes så bra att jag sökte till officershögskolan. Jag kom in och träffade min man där. Efter utbildningen stod valet mellan Boden och Kristinehamn och eftersom min man har släkt här valde vi att flytta hit, berättar Anna.
1998 började hon som fänrik men steg snart i graderna.
– Från början var det framförallt utmaningen jag tyckte om, att göra något nytt, vara ute i naturen och även pedagogiken. Men ju högre man kommer i graderna desto mindre utbildning och mer administrativt arbete blir det. Dessutom förväntas man åka utomlands och jag kände inte att jag ville göra det med små barn hemma.
Slutligen kom dagen då Anna kände sig färdig med försvarsmakten och bestämde sig för att göra något annat i livet.
– Det var en lång process. Jag hade funderat länge och trivdes inte längre, jag ville ha något nytt. Efterson försvarsmakten skulle omorganisera och ville slussa ut gamla officerare fanns en möjlighet att söka och göra en livs- och karriärplanering, så jag gjorde det, säger hon.
Tillsammans med en personalvetare gick Anna igenom vad hon behövde för att trivas på ett jobb, vilka hennes drivkrafter är och hur hon är som person.
– Det var otroligt intressant och det är något som alla borde göra om man får chansen, oavsett om man har tänkt byta jobb eller inte.
Anna kom fram till att det inte är lönen som är det viktigaste för henne på ett jobb, utan att hon måste kunna känna engagemang för arbetet och ha möjlighet att fortsätta utvecklas.
Att hon skulle bli just förskollärare var inget självklart, det var ingen livslång dröm hon närde så det tog en hel del funderingar och samtal innan hon bestämde sig för vad hon skulle satsa på.
– Jag är tränare i barngymnastik på fritiden och insåg att jag trivs med att jobba med barn. När en kompis startade en friförskola frågade jag om jag fick komma och prova en vecka för att se hur det var. Det kändes jättebra och då blev det solklart. Jag sa upp mig, sökte till utbildningen och kom in.
De sista åren som officer hade Anna ansvar för såväl planering som personal, men när hon började plugga hade hon helt plötsligt bara sig själv att bry sig om, något som hon uppskattade väldigt.
Men, så hände något som kom att äventyra allt. Så hände det som ingen förälder någonsin vill vara med om.
– Två år efter att jag började plugga fick min son cancer. Det var fruktansvärt, den konstanta skräcken för vad som ska hända... Det vill man ju inte att någon ska behöva genomgå.
Anna funderade på att hoppa av skolan, hon levde i en kris och inget fungerade riktigt som det skulle.
Men hon valde ändå att fortsätta. Studierna blev ett sorts andningshål i allt det hemska.
– Min man var hemma med Fredrik under tiden han var sjuk. Jag behövde komma bort och tvingas tänka på något annat, inte bara tänka cancer hela tiden. Annars hade jag blivit tokig, jag blev så inne i sjukdomen.
Det var tufft, men det gick. Lärare och klasskamrater hade förståelse för att hon inte alltid orkade komma till skolan och när hon var på strålbehandling med sonen i Umeå fick hon skriva en tenta där.
– För ett år sedan var han på den sista behandlingen. Det tar fem år innan han kan bli friskförklarad men det ser bra ut. Det är skönt att det har gått så bra, man har ju träffat en del som det inte har gått lika bra för. Man kan ju bara ha tur eller otur – vi hade tur, säger Anna.
I januari i år blev hon klar med studierna, sugen på att komma igång och jobba och omsätta alla teorier till praktik och nu har hon fått fast jobb som idrottspedagog.
– Det här känns ju jättebra! Glädjen man möter hos barnen och möjligheten att följa och ta del av deras utveckling är ju fantastisk! Att möta varje individ – och verkligen kunna göra det – är en utmaning i sig.
Sommaren har inneburit semester med familjen på kryssning, nöjespark och släktbesök runt om i landet.
– Det tar tid att återhämta sig efter det som var, energikontot ligger inte riktigt på hundra procent, men jag har haft en bra sommar. Att lära mig allt nytt känns både skrämmande och roligt. Nu ska jag bara landa här och se vad det går ut på.
Och framtiden då?
– Jag tänker inte så mycket på framtiden, det har blivit så sedan Fredrik var sjuk. Det här är nu och jag trivs bra.
Att säga upp ett fast jobb och kasta sig ut i ovissheten kan för många vara ett närmast omöjligt steg, och visst var det svårt även för Anna.
– Även om man inte trivs med det man har så vet man i alla fall vad man har. När man inte vet är det ju jätteläskigt, men det är ändå viktigt att prova, funkar det inte kan man ju gå tillbaka. Att ånga sig och tänka "jag skulle ha gjort något" kan göra en bitter. Det var min största rädsla, säger Anna.
Att hon fick lön första halvåret efter uppsägningen gjorde beslutet lite enklare än det kunde ha varit. Samtidigt var det en stor omställning att sedan leva på studielån och förskollärarlönen är betydligt lägre än den hon fick som officer.
– Vi har fått ställa om till en annan ekonomi men för mig är det helt klart värt det. Jag har inte ångrat mig en sekund faktiskt. Man kan ju inte köpa sig lycka.