Styrkelyftningen började egentligen på en fotbollsplan. Året var 1968 när den 15-årige Anders Eriksson från Koler blev målvakt i Långträsk IF. Han visste inte då att fotbollen bara var en inkörsport till den betydligt kraftfullare sporten. Under vintern som följde tränade Långträsk IF styrketräning för att förbättra fysiken inför kommande säsong.
Det visade sig direkt att Anders var betydligt mycket starkare än de äldre lagkompisarna. Han förstod att han hade fysiska förutsättningar att lyckas bättre med skivstång och vikter och lämnade därför fotbollen. Långträsk IF byttes mot Öjeby Atletklubb där
Anders fortsatte att vara verksam under hela sin aktiva karriär. Det dröjde dock 20 år innan styrkelyftningen tog ordentlig fart. Och den gjorde det på grund av ny teknik.
Tävlingsåret 1988 gjorde Anders en förändring i sitt marklyft och ökade oväntat sitt personbästa med 20 kilo. Han blev uttagen till landslaget, vann Nordiska mästerskapen i Danmark och krönte året med ett EM-guld under mästerskapen i Olstadt i södra Tyskland. Året efter fortsatte de internationella framgångarna med ett EM-brons i finska Lahtis.
Framgångarna fortsatte fram till 1993 med bland annat fyra SM-guld och ytterligare ett NM-guld.
Sedan började Anders på ett nytt kapitel i livet där han utbildade sig till cell- och molekylärbiolog vid Umeå universitet. Det var där han tog fram forskningsresultat som fick stor uppmärksamhet både i Sverige och utomlands. Anders lyckades få nio före detta dopade styrkelyftare att ställa upp som försökspersoner där målet var att se om effekten av dopning finns kvar efter att man slutat ta prestationshöjande substanser.
De före detta dopade kraftidrottarna fick lämna muskelprover, så kallade biopsier, som innebär att man skär bort en 10x10 millimeter stor bit av lårmuskeln. Muskelbitarna fyser man ner i flytande kväve vilket gör att man kan skära väldigt tunna snitt och lättare se muskelfibrerna.
Värdena hos de nio elitlyftarna jämfördes med värdena hos ”rena” styrkelyftare från Öjeby Atletklubb som hade samma träningsbakgrund. Resultat var minst sagt uppseendeväckande.
– Det visade sig att de som varit dopade hade betydligt fler cellkärnor och därmed en större möjlighet att snabbare producera fler proteiner. Och muskler är ju som alla vet uppbyggda av just proteiner, berättar Anders.
Den internationella anti-dopningsbyån Wada fick höra talas om hans forskning. De hade länge misstänkt att idrottare som en gång varit dopade verkade ha en fördel av det långt senare. Att de verkade kunna bygga upp muskelmassa onormalt snabbt.
– Nu fick Wada någonting att ta på och de ökade maxavstängningen för dopade idrottare från max två år till fyra år. En av anledningarna var min undersökning, säger Anders.
Den 53-årige universitetslektorn tycker inte att forskningsresultaten är hans största bedrift.
Att han lyckades få nio kraftidrottare på elitnivå som varit dopade att ställa upp är mer anmärkningsvärt.
För att inte säga unikt.
– Ingen annan i hela världen hade lyckats med någonting liknande. De ställde upp för att de visste att de kunde lita på mig samtidigt som de själva var nyfikna på resultatet. Det var helt avgörande att jag under flera år tillhört landslaget och därför kände alla elitlyftare i Sverige.
Fram till 1975 var dopning tillåtet och ända fram till mitten av 1980-talet brukade styrkeklubbarna bli förvarnade om testerna inför de större mästerskapen – från det egna förbundet.
Anders berättar att han under sina första internationella tävlingar ofta fick frågan, inte om, utan vad han hade dopat sig med.
– När jag svarade att jag inte håller på sånt jag ofta en klapp på axeln och en menande blick. ”Ja ja, okej då” kunde de säga och man visste att de trodde att man ljög.
På sätt och vis kan Anders tacka dopningen för sitt EM-guld från 1988.
– Jag låg i normala fall 60-70 kilo under de bästa i Europa men av rädsla för att åka fast hade många varit rena i flera månader för att inte åka fast i kontrollerna. Därför lyckades de inte prestera i närheten av sina personbästa.
När Anders kom till EM i Lahtis 1989 var han ännu starkare är i Tyskland året innan. Han lyfte mer men fick ändå nöja sig med en bronspeng. Anledningen var att fuskarna hade hittat en väg för att ta sig förbi kontrollerna.
Preparat som tidigare fastnat i kroppsfettet hade ersatts av nya preparat som stannade i kroppens vattendel. Det gjorde det möjligt att på bara 5-10 dagar kissa ut alla spår av olagliga substanserna från kroppen.
Av sina fyra SM-guld fick Anders två gånger ta emot dem på pallen, två gånger fick han medaljerna med posten.
– I de båda fallen slutade jag tvåa medan ettan var dopad. Det gjorde mig väldigt uppretad. De stal min högtidsstund och känslan som det innebär att stå högst upp på pallen.
Provade du aldrig själv att dopa dig under karriären?
– Nej aldrig. I Öjeby AK hade vi en stor ledare och mentor i Kåre Lundgren som jobbade hårt för att hålla styrkelyftningen ren. Han lärde mig hur man skulle träna och alla hans värderingar sög man åt sig som en svamp. Alla nya som kom till klubben tog antingen till sig hans värderingar eller så fick de söka sig någon annanstans.
Anders Eriksson är för livstidsavstängning men vill se mer forskning inom området. Han jobbar nu på att tillsammans med Yelverton Tegner, professor i idrottsmedicin, för att få till stånd en fördjupad studie om dopningseffekten på lång sikt. De söker 15-20 stycken idrottare som slutat dopa sig för cirka 15 år sedan att jämföra med lika många personer som aldrig har dopat sig.
Anders är medveten om problematiken med livstidsstraff.
– Tänk om en 17-åring i ungdomligt oförstånd dopar sig, ska han aldrig mer få tävla? Vi har ju inte ens livstidsstraff för mördare i Sverige. Det är ett argument som kommer att lyftas fram.
Det finns förespråkare för att släppa dopningen fritt för att på så sätt göra idrotten rättvisare. Det tycker Anders är en väldigt dålig idé. Det kommer alltid att finnas ett intresse för att se normala människor prestera, menar han.
–Vi vill inte se idrottare som är proppfyllda med Epo, testosteron, steroider och insulin. Det hade tagit död på intresset för sporten.
Anders har många gånger funderat över hur bra han egentligen var som styrkelyftare. Om karriären hade inneburit ännu större framgångar om sporten varit helt ren från dopning.
– Det kommer jag aldrig få veta och det kan kännas orättvist.