En familj mellan glädje och sorg

Det senaste året har varit en enda lång berg och dalbana i känslor för paret Erkki Koivurova och Helena Jumlin och deras dotter Mia. En del dagar försöker de glädjas åt att de klarade sig och andra dagar slår sorgen till över att goda vänner omkom i tsunamikatastrofen. Frågorna är många och stora, skuldkänslorna starka. Skuldkänslorna över att det var de som påverkade deras vänner att också åka till Thailand. Erkki och Helena med familj har flera gånger varit utomlands med Monika och Björn Weinz och umgicks en hel del privat. Erkki var kollega med Monika Weinz i drygt 13 år. I mars i fjol satt de tillsammans och åt middag hemma hos Erkki och Helena som bor på Porsöberget i Luleå. ? Då berättade vi om våra reseplaner och att vår äldsta dotter Maria, som studerat tre månader i Nya Zeeland, skulle ansluta till oss i Thailand. Då tyckte Björn och Monika att; ?Vi kanske också ska åka?. Men då åkte dom ju med nästan hela släkten, Björns brorsa med familj och mamma och moster, berättar Erkki och fortsätter: ? Det känns som om det är ens eget fel att det gick som det gick. Ibland får man skuldkänslor över det. Den 20 december i fjol åkte de till Kamala Beach, två-tre mil ifrån Khao Lak dit familjen Weinz åkte. Erkki och Helena med familj, döttrarna Mia och Maria med pojkvännen David, skulle vara där ett par dagar och sedan resa vidare utan någon fast resplan. ? Weinz åkte den 21 december. Dagen efter att vi åkt ner ringde jag till dem och pratade med Björn och sa att vi är ju bara någon mil nedanför er. Sedan pratade vi flera gånger och de berättade bland annat om att de hade ridit på elefanter och de ville att vi skulle komma till dem, säger Erkki och Helena tillägger: ? Men vi hade kommit överens tidigare om att vi skulle ses om en vecka på ett ställe som heter Karon. Men det hann vi ju aldrig göra ... Erkkis och Helenas familj var i Kata när flodvågen slog in. På väg ner till stranden möttes de av en mängd mopeder som kom körandes upp mot dem. Erkki trodde först att det var någon slags motortävling. En kvinna tog tag i Mias arm och sa run! (spring!). ? Man tänkte inte så mycket. Allt bara stannade för jag förstod inte varför jag skulle springa. Det blev som en nyfikenhet, varför skulle jag springa, berättar Mia. Erkki gick dock längre ner och såg en hel del av förödelsen innan han anslöt till de andra då den andra vågen också brutalt slog in över land. Väl längre upp på land där de var i säkerhet hade de ingen aning om vad som hade hänt. Erkki provade att ringa kompisar hemma i Sverige och Björn Weinz. ? Men jag fick svar av min bror hemma i Göteborg som hade sett på text-TV att det stod något om en tsunami och att människor hade dött, säger Erkki. Dagen efter såg de mer av förödelsen och utifrån TV-bilder insåg de att det var en stor katastrof. De bestämde sig för att åka vidare till en annan ö. Där fick de tillgång till internet och kunde läsa Aftonbladet på nätet. ? Där var det anhöriga från Sverige som hade skickat in foton på saknade personer och telefonnummer dit man kunde ringa och där var det bilder på de saknade i familjen Weinz, berättar Mia. ? Det var fruktansvärt att se, säger Helena. ? Men jag hade ändå hoppet. Men så fick jag på nyårsafton tag i yngste brodern, Arne, som då hade åkt över till Thailand för att ta hand om de överlevande. Men han sa att hoppet var ute för de saknade ... Erkki och Helena valde att fortsätta resan, mycket för att de tyckte att det var många andra som var i behov av att åka hem tidigare. ? Det var ju sånt tryck på flygplatsen i Bangkok och det var bättre att mer behövande, skadade exempelvis, fick åka hem först. Vi bestämde oss för att åka in till fastlandet och Bangkok och att vara där de sista dagarna på resan, berättar de. Den resan glömmer de aldrig. När de vaknade på morgonen var det storm. Havet var alldeles vitt. De bestämde sig dock för att åka båt tillsammans med drygt 200 andra passagerare. ? Vi såg ju att de som kom i land i terminalen hade klarat sig, även om de var lite bleka och en del hade kräkts. Så det verkade ju okej ändå, säger Erkki. ? På en gång började besättningen dela ut påsar att kräkas i, berättar Helena. ? Efter tio minuter hade halva gänget spytt, fortsätter Erkki. Helena berättar om hur stormen bara tilltog och till slut var höga vågor som slog över båten det enda de såg. Plötsligt gav tre stora panoramafönster vika av en jättevåg och vattnet vräkte in över dem. Marias pojkvän fick splitterskador av glasskärvorna. Panik utbröt och nästan alla passagerare flydde mot den andra sidan av båten med risk för att den skulle kantra. ? Jag var livrädd, säger Mia. ? Men jag var tvungen att skärpa mig för att visa mig stark och ta hand om de andra. De där timmarna kändes som tre år, säger Erkki. ? Men när man började se land och såg att dit kan vi nog simma då la sig chocken lite grand och jag kommer ihåg hur benen bara började skaka, fortsätter han. Till slut nådde de dock fastlandet och sedemera Bangkok där de blev kvar i tio dagar. Där blev det, trots allt, en sista gång en färd på vatten i Bangkoks kanaler i en lång smal båt. Det skulle inte heller bli en lugn båtresa, även om några liv inte stod på spel. Deras båt krockade med en annan. Då brast det för Mia ? skulle det aldrig ta slut. ? Vad i helvete, försöker de ta livet av oss på alla möjliga sätt! skrek hon. I Bangkok såg de på TV varje dag. För varje inslag växte katastrofen. ? Man bara grät och mådde dåligt vissa kvällar för Björn och Monika. Det var mycket av det och det blev ju en resa som vi inte hade tänkt oss, utan något helt annat. Det var väl ungefär vad som hände, säger Helena. ? Vi skulle till paradiset, men klev på tåget till helvetet, säger Erkki. Efter hemkomsten har det varit en del svåra stunder. ? Ursäkta, säger Mia när hon börjar gråta. Det är många känslor som kommer i omlopp. Mia har inte pratat med någon kurator eller psykolog. Hon ville inte. Varför kan hon inte riktigt förklara. ? Jag kände inte för det, men jag har många bra kompisar som jag har pratat mycket med, bland andra Anna och Marie som också var i Thailand. Vi har pratat mycket. Det är bra att kunna prata om det här och jag är glad att det är många jag kan prata med. Jag har också försökt att säga till alla i klassen att jag jättegärna berättar om det är något som de vill veta. Det är inte så att jag inte pratar om det, säger Mia som är 16 år och går första året på gymnasiet. De har känt sådan sorg över det tragiska som hände deras vänner att de har svårt att glädja sig över att de själva klarade sig oskadda. ? Man skulle ju glädjas över att vi har familjen i livet behåll, vilken tur vi haft. Men man har inte riktigt kunnat vara glad över det, säger Erkki. Erkki och hans familj har träffat Björns bror Arne Weinz på minnesstund. ? Han har sagt att vi måste vara egoistiska och glädja oss åt att vi klarade oss så att vi kan gå vidare, berättar Erkki. Livet går, trots allt, vidare.