Videon är inte längre tillgänglig
"... Det värker i mig av saknad efter dig och jag hatar mig själv för hur jag ställt till ditt liv, hur jag kunnat låta det gå så djävla långt att jag har en enda önskan och det är att få lära känna mitt eget barn igen? ..."
Det var med en klump i magen och tårar brännande bakom ögonlocken som Cajsa läste meddelandet från sin mamma. Hon hade hittat sin dotters blogg och lämnat en lång kommentar efter sig.
– Jag har själv många gånger gråtit mig till sömns och drömt om att kunna flytta hem igen, men det kommer aldrig att hända.
Cajsa har under sin uppväxt upplevt alltför många svikna löften, hört alltför många ”aldrig mer”, för att tro att supandet någonsin kommer att upphöra men mammans bloggkommentar har fått bli en viktig del i Cajsa Lindqvists projektarbete i skolan. Stolt och modig har hon tre gånger inför en fullsatt aula berättat om sin barndom och uppväxt med två alkoholiserade föräldrar. Hon väljer att berätta både mörka och ljusa minnen och vägen tillbaka till ett liv utan ständig magvärk.
Cajsa var bara ett år när hon blev omhändertagen av de sociala myndigheterna för första gången. Hon har ofta frågat sig varför hon inte fick fortsätta att bo i fosterhem redan då.
– På soc säger de att mamma var så bra på att prata för sig, hon skulle ju skärpa sig ...
Cajsa berättar om en barndom där lugnare perioder med idylliska utflykter till släktens sommarstuga varvades med föräldrarnas suparperioder då Cajsa inte vågade ta hem kompisar och då storasyster, som redan flyttat hemifrån, kom att bli räddaren i nöden. När festande blev alltför jobbigt ringde hon syrran, som kom och hämtade henne från föräldrahemmet. Ändå hann Cajsa se och uppleva saker som inte ett barn ska behöva. Hon berättar om kylskåp utan mat, om en rökdimmig bostad där hon fick stoppa om sina avsmullna föräldrar och deras kamrater. Att ta hem egna kompisar gick inte, det kunde ju ligga ett fyllo till och med i Cajsas rum. Hon vittnar om ständiga bråk och hur mamman kunde försvinna i veckor - för att komma tillbaka med blåögon och spruckna läppar.
Själv hade hon ont i magen och ingen av alla läkarundersökningar kunde förklara det onda. Men dagisfröknarna hörde av sig till socialen. Flickan luktade rök, hade tovigt, smutsigt hår, lortiga kläder som dessutom var fel för årstiden.
– När jag läste journalen och såg att fröknarna till och med larmat om att mamma och pappa luktade sprit när de lämnade och hämtade mig blev jag så ledsen. Varför gjorde man inte något? Jag vet att myndigheterna har sitt regelverk, men ändå?
Cajsa berättar att en bekant till familjen hittat henne som treåring sittande på diskbänken där hon vispade ihop pulverkräm medan föräldrarna sov ruset av sig.
– Som treåring ska man väl inte ens veta vad fruktkräm är?
Oron och skammen var Cajsas ständiga följeslagare under barndomsåren och till slut mådde Cajsa så dåligt att lärarna på skolan reagerade.
– Jag höll på att gå sönder inombords och kände inte längre någon mening med mitt liv. Jag frågade mig om och om igen varför jag egentligen fanns till. För mina föräldrar fanns det ju annat som var betydligt viktigare än jag. Spriten.
Cajsa berättade gråtande för lärarna om hur hon hade det och nu började det hända saker. Hon var nio år gammal när hon fick en kontaktfamilj. Några helger per månad fick hon en fristad hos familjen Berglund i Lillpite. Fyra år senare deklarerade Cajsa själv att hon ville flytta till familjen på heltid. Hon säger att mamman inte gillade idén och räknade med att Cajsa skulle komma hem igen.
– Men jag hade bestämt mig. Jag har aldrig längtat hem, varken när jag som barn åkte på handbollscuper eller om jag sov över hos kompisar. Min trygghet fanns inte hos mamma.
Hos familjen Berglund kunde Cajsa sakta men säkert börja landa i vardagen och hon berättar att Ninna, Andreas och systern Nellie kommit att betyda allt för henne även om det förstås inte varit en spikrak väg att vandra för ett barn som var så trasigt.
– Nog har jag legat sömnlös ibland och funderat över om de verkligen vill ha mig eller om jag bara är en unge som blev över men det är här jag hör hemma. Jag känner Ninna och Andreas bättre än mina egna föräldrar och de är min stora trygghet. Här har jag fått uppleva saker som andra alltid tagit som självklara. Fredagsmys visste jag inte ens vad det var förut.
Cajsas magonda har gått över men hon känner fortfarande ett stort obehag när hon ser vuxna människor dricka alkohol. Själv går hon på fester och hanterar alkoholen likadant som kompisarna, men hon tänker ofta på att hon har en ärftlig belastning från båda föräldrarnas håll och fosterföräldrarna har pratat mycket om varningstecken att se upp med.
Cajsa träffar sina biologiska föräldrar då och då, men säger att spritmissbruket och deras hårda livsföring förändrat dem som personer. Eftersom mamman periodvis bott på tillfälliga härbärgen med andra missbrukare har det heller inte varit så lätt att få en stund på tu man hand. Det känns ändå viktigt för Cajsa att hålla kontakten och att vårda de finaste barndomsminnena. Av sin mormor har hon fått ett fotoalbum med bilder från småbarnsåren, det är bilder som Cajsa skattar högt. Trots att hon tycker att hon redan som litet barn borde ha omhändertagits av myndigheterna är hon glad över att ha fått leva med sina föräldrar under 13 år.
– Självklart älskar jag mina föräldrar trots allt som hänt och min pappa och jag har riktigt god kontakt nuförtiden, det värdesätter jag högt.
Cajsa hoppas att hennes projektarbete kan hjälpa andra barn som lever i missbrukarfamiljer och hon planerar själv att utbilda sig till socionom. Hennes viktigaste råd till andra alkoholistbarn är att söka hjälp.
– Se till att du får flytta till ett annat boende. Du måste ta dig därifrån!